År 2024 markerade en betydande förändring i det svenska kulturlandskapet, med en tydlig borgerlig kulturrevolution som formades under ledning av Parisa Liljestrand och hennes statssekreterare Karin Svanborg–Sjölund. Denna förändring kom efter en militärallians med USA, där Sverige tog några avgörande steg bort från sin tidigare, mer svajiga demokrati och rörde sig mot en mer auktoritär form av styrning.

Elon Musk, den rikaste mannen i världen, har blivit en symbol för denna förändring. Hans uppfattningar, inspirerade av science fiction och dystopiska narrativ, har till vissa delar format den nya agendan. Likt en elitistisk fest för vita män, ifrågasätter den nya kulturen värderingar som en gång var centrala för den amerikanska kulturella identiteten.

Sverige följer en liknande väg. Just efter tillträdet 2023 publicerade Svanborg–Sjölund en programförklaring i tidskriften Axess, en tidning som utsågs till navet för den nya svenska kulturkonservatismen. Hon uttryckte sin avsky för den etablerade kulturen och ifrågasatte den statliga finansieringen av kulturlivet.

Svanborg–Sjölund hävdade att vänstern har etablerat ett ”åsiktsmonopol” och genom detta har kulturell mångfald och minoritetskulturer blivit marginaliserade. Denna påstående indikerar en tydlig avsikt att omforma det svenska kulturlandskapet, där endast traditionella och ”svenska” värderingar får utrymme.

Kriget i Ukraina har för dem varit en möjlighetsfaktor för att driva igenom radikala förändringar i kulturpolitiken, enligt en metod som liknar den som Naomi Klein beskrev i sin bok 'Chockdoktrinen'. Genom att utnyttja turbulenta tider hoppas de kunna införa sin agenda utan att allmänheten riktigt förstår vad som pågår.

Trots Svanborg–Sjölunds strategiska ambitioner har hennes åtgärder haft en tragisk effekt på kulturen. Den rekordlåga kulturbudgeten har resulterat i nedskärningar av många kulturella institutioner, vilket hotar till och med stora aktörer som Nationalmuseum och Kungliga Operan.

Samtidigt har tankar om inkludering och breddning av kulturen urvattnats ur de politiska dokumenten. Synen på minoriteternas kulturer har blivit att de anses vara ointressanta, medan studieförbund som Ibn Rushd har tvingats stänga sin verksamhet. Detta har resulterat i att flera kommuners kulturbudgetar har skurits ner, vilket tvingar dem att sälja ut kulturfastigheter och avveckla kulturförvaltningar.

Liljestrand och Svanborg–Sjölund har istället för en inkluderande kultur visionerat en framtid där näringslivet går in och finansierar kulturen. Tyvärr för deras vision är Sverige inte på samma nivå som USA, där privatinvesteringar i kulturen blivit avgörande för många kulturella institutioners överlevnad.

De senaste åren har även vissa av landets mest generösa kultursponsorer minskat sina bidrag, och vi har sett exempel på verksamheter som Magasin 3 tvingats stänga ner. Redan nu finns oro för att musikutbudet i framtiden inte kommer att återspegla den kulturella mångfald Sverige en gång var känt för.

Den avgörande punkten i denna debatt är den idé om en kulturkanon som Liljestrand och hennes team förespråkar. Tanken är att skapa en lista med betydelsefulla verk för att stärka svensk identitet, trots att många av dessa verk riskerar att förlora sin relevans om de kulturinstitutioner som kan förverkliga denna vision stängs ner.

Med en kritik av Svanborg–Sjölund och deras politik i åtanke, är det värt att notera att det finns kulturellt hopp. Nya motkulturer, såsom gangsterrap och en renässans inom samisk litteratur och konst, visar att det finns livskraftiga alternativa uttryck bortom det institutionella kulturlivet. Detta visar att oavsett vilken politisk agenda som förts, finns det fortfarande en stark kulturell puls i Sverige som fortsätter att utvecklas och inspirera.