Det är med stor förvåning jag noterar att Historiska museet nu marknadsför sin utställning "Häxor", vilket sägs vara den första historiska utställningen i Sverige som helt skapats med hjälp av artificiell intelligens. Den har tidigare visats på Kalmar Slott, och nu flyttar den till Stockholm.

Intresset för utställningen, med fokus på 1600-talets häxprocesser, väcktes hos mig för månader sedan. Jag minns att jag först avfärdade bilderna som överdrivna och fåniga. Att ett så allvarligt ämne som häxjakten skulle behandlas med hjälp av AI var något jag inte riktigt hade räknat med.

Men nu, med en blandning av fascination och aversion, kan jag inte låta bli att undersöka det material som finns på nätet från utställningen. Det är tydligt att de AI-genererade bilderna hyser en brist på kvalitet som är oroande.

Själlös slumpmässighet

Även som lekmannakritiker är det slående att se de misslyckade detaljerna i de AI-skapade bilderna. Till exempel på affischbilden för utställningen syns en så kallad "häxa", men man får snabbt syn på de beklämmande bristerna, såsom en fågel med en uppenbart deformerad fot. En annan fågel, utan näbb, har en vinge som ser helt omöjlig ut i verkligheten – sådana fel är tyvärr vanliga i de massproducerade AI-bilderna idag.

En nyckelbild visar en grotesk djävulsfigur vars tänder har blivit felplacerade, och en gammaldags porträttbild av en liten pojke visar en arm som svävar löst i luften, knuten till sin mammas konstigt vridna hand. Detta väcker frågor om hur konstgjorda dessa porträtt verkligen är och hur vi ska tolka dem som historiska representationer.

Promptografens strävan

Konstnären, som kallar sig promptograf, är Pompe Hedengren, som skapat över 6600 bilder innan han valde ut 80 som visas i utställningen. Han har bearbetat varje bild genom åtta olika program, vilket i vissa recensioner framhålls som bevis för att AI "kräver ett gediget hantverk". Men jag ifrågasätter hur detta kan vara sant när så många missar kvarstår.

Det är nästan omöjligt att inte märka de konstiga detaljerna. På en bild ser en sliten kvinna ut att stirra sorgset in i kameran, men varför har hon en minimal spetskrage som knappast matchar hennes fattiga klädsel? Det är sådana avvikelser som får besökare att tvivla på AI:s kapacitet.

AI:s möjliga framtid

Fascinationen kring den nya tekniken är paradoxal. Hedengren gör en intressant jämförelse mellan rädslan för häxor och rädslan för AI. Det får en att tänka efter: Är vi verkligen så rädda för AI, eller är vi mer skeptiska till den kunskap och de insikter vi kanske går miste om genom att förlita oss på den? Om detta tillåts finnas, kan det leda till en ny lägre standard för vad som betraktas som både konst och fakta.

Historiska museet måste reflektera över sin egen roll i denna debatt och vad utställningen "Häxor" betyder för framtiden. Kommer vi att se mer av AI-skapade verk, eller kommer kritiken att resultera i en mer traditionell och kvalitativ approach? Vilka effekter får detta på hur vi per se ser på historia genom konstens lins?

Den nya AI-eran har bara börjat, och med det följer både möjligheter och ansvar. Kanske är det dags att avfärda det traditionella tänkesättet och omfamna det okända, för att verkligen förstå vart vi är på väg.