Natten till tisdag blev jag störd av ett meddelande från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Vid midnatt fick jag en påminnelse att läsa broschyren "Om krisen och kriget kommer". Det var en påminnelse som fick mig att känna mig både frustrerad och orolig – varför väljer myndigheterna att skrämma den redan sömniga befolkningen med sådana meddelanden?

Broschyren använder ordet krig 25 gånger, medan den norska motsvarigheten nämner det enbart fyra gånger. Denna överdrivna betoning sätter verkligen tonen för vår rädsla i samhället. Myndigheternas fokus på väpnat försvar har istället blivit en större oro för många.

Sverige annonserade nyligen att försvarsbudgeten ska öka från 125 till 186 miljarder kronor fram till 2030. En stor del av denna budgetförstärkning kommer att gå till vapenindustrin. De som investerat i denna industri skrattar hela vägen till banken, medan vi andra får stå kvar i skuggan av osäkerhet.

Men vi måste ju, eller hur? Den retoriken har alltid funnits där.

Under veckan publicerade utredaren Lennart Hjelmåker en rapport om Sveriges militära insats i Afghanistan från 2001 till 2021. Kostnaderna för insatsen uppgick till 26,4 miljarder, och många soldaters liv har gått förlorade. Trots detta uppnådde vi inte de mål som sattes – inga förbättringar i fred, jämlikhet eller säkerhet. I efterdyningarna knöt Sverige starkare band till NATO, något som nu framhålls som den främsta anledningen till vår insats.

Över två decennier tidigare påstod vi att det handlade om att befria kvinnor i Afghanistan från förtryck. Den som vågade ifrågasätta denna strategi möttes av stark kritik. Här står vi idag, undrandes om det verkligen var rätt beslut att agera med våld i ett land långt borta, bara för att vi ville delta i en militär insats.

Ewa Stenberg på DN väcker en viktig frågeställning: Varför ska vi ignorera det förflutna, när det handlar om vårt ansvarsutkrävande för det som skett? Det som hände under Afghanistankriget går inte att se som en isolerad händelse; det väcker frågor om hur våra politiska beslut påverkar så många.

Vi ser att både politiker och journalister nu vill låtsas som om de inte har något med det hela att göra, trots att de aktivt bidrog till krigsivern under årens lopp. Detta tystnad och osynliggörande av det förflutna är helt oresponsibelt, och skapar en kultur där vi undviker ansvar. Det är mer än ett skäl till oro; det är en påminnelse om att vi som medborgare och samhälle måste ställa oss själva mot väggen.

Historien kommer att döma oss för våra handlingar eller brist på handlingar. Det krävs nu en kollektiv reflektion och skamprocess, annars riskerar vi att förlora medborgarnas förtroende för demokratin. Skyllande på tidsandan kommer inte att duga; vi alla har ansvar, och vi måste vara beredda att erkänna våra misstag.