I Steve McQueens nya film ”Blitz”, som för närvarande kan streamas på Apple TV, finns en fascinerande scen som verkligen fångar känslan av att avsluta ett år och träda in i det okända. Filmen utspelar sig i mars 1941, mitt under de brutala bombningarna av London. På en svart klubb, Café de Paris, samlas en förtvivlad men festglad publik för att njuta av swing-legenden Ken ”Snakehips” Johnsons framförande av låten ”Oh Johnny”.

Numret är en explosiv och livsbejakande show, ett tydligt finger mot de mörka tidernas undergångskräck. Men så plötsligt stannar musiken. Sångerskan avbryter sitt nummer och blickar upp mot taket – sekunder efter inträffar en bombkrater som tar livet av Johnson, flera i hans orkester och åtminstone trettio personer i publiken. Därefter plundrar småtjuvar de döda kropparna, som om de vore karaktärer ur Charles Dickens' ”Oliver Twist”.

”Blitz” visar den brutalitet och förödelse som följer av kriget, men den visar också på motstridiga känslor av liv och kultur som fortsätter blomstra i skuggan av detta kaos. Filmens miljö fångar staden under en ständig omvälvning, där det tragiska alltid balanseras av kloka ögonblick av humor och livsglädje.

Intressant nog får vi också följa en nioårig svart pojke som, under evakueringen av London, skiljs från sin vita ensamstående mor. Hans kamp för överlevnad i en värld formad av krig och historisk rasism blir en central del av berättelsen. London, som han navigerar i, är en plats där både fysisk och social överlevnad är av högsta vikt.

Denna film är inte bara en skildring av mörka tider, utan även en reflektion över hur motgångar kan föda förändring. Det är en påminnelse om hur samhället omformas i tider av kris, och det blir också en del av en större diskussion om hur dessa händelser kan leda till nya identiteter.

Samtidigt har den kanadensiska historikern Amy Helen Bell i sin nyutgivna reportagebok ”Under cover of darkness” undersökt sambanden mellan brott och de sociala förändringar som skett under bombningarna i London. Bell belyser hur brottsligheten ökade under krigsåren – en följd av det kaos och den desperation många kände. Under ytan fanns dock även glädje och nya former av sociala relationer, särskilt bland marginaliserade grupper som hittade tillfällen att mötas och uttrycka sin identitet.

Trots de tragiska omständigheterna som präglar berättelserna, är det viktigt att erkänna det mänskliga motståndet mot nedbrytning och svårigheter. Kanske är det just i denna dynamik av liv och död, hopp och förtvivlan, som filmens och bokens verkliga styrka ligger – att påminna oss om att framtiden alltid är öppen för förändring, oavsett hur mörk nutiden kan förefalla.

Det är ett budskap som många av oss kan ta med oss in i det nya året, medan världen fortfarande kämpar med mörka utmaningar.