Ända sedan jag var barn har jag varit besatt av true crime. Trots att jag var för ung för att förstå de djupare förvecklingarna i Stieg Trenter och Sjöwall/Wahlöös berättelser, kunde jag inte låta bli att lyssna på dem via kassettband. I dag konsumerar jag denna genre i stora mängder och finner mig själv ibland sittande med en bok i knät, medan TV:n surrar i bakgrunden.

Om omständigheterna hade varit annorlunda skulle jag antagligen ha studerat kriminologi istället för att bedriva journalistik.

Min första riktiga kontakt med true crime kom genom O.J. Simpson-rättegången. Tack vare mina föräldrars parabolantenn kunde jag följa med i direktsändningar från USA, där rättegången blev en av de första att sändas live. Tittarna fördjupade sig i bevis och domslut som om det vore en realityshow; det var då jag insåg potentialen i denna genre.

Även om O.J. Simpson-fallet inte var starten på true crime-genren – som har djupa rötter inom både litteratur och journalistik – blev det en viktig milstolpe för dess popularitet. Efter denna rättegång började medier och produktionsbolag se möjligheterna i att omvandla verkliga brott till underhållning, vilket resulterade i ett överflöd av dokumentärer, böcker och TV-program. Historier som handlar om legendariska fall som Jack the Ripper till aktuella Netflix-serier demonstrerar hur true crime anpassat sig efter tidens gång.

I dag är det omöjligt att ignorera true crime-genrens genomslag. Från Netflix-dokumentärer som ”Making a Murderer”, som sätter ljuset på omstridda fällande domar, till dramatiserade dokumentärer som den om Menendez-bröderna, har genren blivit en spegel av sociala problem och rättsystemets brister.

Men Menendez-bröderna är inte bara en berättelse om brott; de påstår sig ha mördat sina föräldrar i självförsvar efter år av misshandel, vilket väcker frågor om rättvisa och moral. Dessa historier fascinerar oss och får oss att stanna kvar framför skärmen, samtidigt som vi brottas med vad gränserna är mellan tragedi och underhållning.

Men hur mycket av andras tragedier kan vi konsumera utan att det blir en form av exploatering? Fascinationen för true crime handlar inte bara om att förstå brott, utan också om att förstå oss själva. Vad är det som drar oss till berättelser om lidande och död?

Genom historien har människor alltid dragits till tragiska händelser, så länge de kan observera dem på avstånd. Antikens Rom hade sina gladiatorspel, som fyllde arenorna på samma sätt som moderna dokumentärer gör i dag.

True crime kan således ses som ett modernt uttryck för denna urgamla fascination, med en mix av psykologiska insikter, spänning och moralisk utforskning. Men det väcker också kritiska etiska frågor: När passerar vi gränsen till det osmakliga? Program som ”The Jinx” och ”Don’t f**k with Cats” visar hur amatördetektiver och media kan påverka faktiska fall, men de ställer också frågan om vem som egentligen har rätt att berätta om dessa tragedier.

När vår fascination övergår till något osmakligt och vi sätter underhållning framför respekt för de drabbade, kanske vi bör tänka över vår egen roll i att upprätthålla genrens popularitet. Kanske är det just detta som true crime utmanar oss att reflektera över: Var drar vi våra gränser och vad säger detta om oss själva?

Genren avslöjar inte bara brott och tragedier, utan också vårt behov av att förstå och ibland döma det vi ser. Men precis som under O.J. Simpson-rättegången, där den berömda frasen ’If the glove doesn’t fit, you must acquit’ blev en representativ symbol för hur vi tolkar bevis, finns det en gräns för vad vi är villiga att acceptera som underhållning.

Är vår fascination en oskyldig tidsfördriv, eller borde vi ta ansvar för hur vi konsumerar andras tragedier som underhållning?