Våren har nu anlänt även till Nordpolen, men vintern avslutas med alarmerande rapporter – istäcket i Arktis har aldrig varit så lågt som denna säsong, enligt den danska vädermyndigheten DMI.

Under denna övergångsperiod i både Arktis och Antarktis har Nordpolens isar nått sitt årliga maximum, precis innan vårsolen börjar påverka dem. I kontrast, vid Sydpolen avslutas sommaren och isarna börjar åter växa.

Trots detta är istäckena i båda regionerna alarmande låga, med DMI som rapporterar ”ett nytt rekord för den minsta utbredningen av vinterhavsis någonsin uppmätt”. Mars månads medelutbredning var 14 miljoner kvadratkilometer, vilket är 140,000 kvadratkilometer mindre än det tidigare rekordet från 2018.

En ond cirkel kan vara på väg

Minskningen är så omfattande att den motsvarar hela Storbritanniens isyta. Jacob L Høyer, chef för DMI:s avdelning för satellitövervakning och Arktis, varnar för att detta kan leda till en ond cirkel.

”Den rekordlåga utbredningen kan få stor inverkan på det kommande sommarsäsongen. Mindre havsis innebär mer öppet vatten, vilket absorberar mer värme från solen”, förklarar han i sitt uttalande.

”Detta kan skapa en självförstärkande effekt som ger en varmare sommar.”

I Antarktis är situationen något mer positiv.

Efter den södra halvklotets sommar nådde havsisen där säsongens minimum den 25 februari och täckte 1,87 miljoner kvadratkilometer, vilket motsvarar nästan fyra gånger Sveriges yta. Detta är den sjunde minsta säsonglägstanivån sedan satellitmätningar började 1978.

Framtiden ser dyster ut

Adrian Lema, chef för en klimatforskningsenhet på DMI, är övertygad om att fler rekord är sannolika.

”Den globala uppvärmningen, orsakad av mänsklig aktivitet, är den främsta orsaken till den minskande havsisen under de senaste decennierna. Bristen på havsis förstärker uppvärmningen ytterligare, och vi befinner oss i en negativ spiral”, säger han.

”Vi förväntar oss praktiskt taget somrar utan havsis runt Grönland inom 25 år.”

Även om forskningen pågår och det finns vissa åtgärder som vidtas för att minska växthusgasutsläppen, kvarstår en kritisk fråga: Kommer vi att agera i tid för att bromsa denna skrämmande trend? Tiden tickar, och konsekvenserna kan bli katastrofala för ekosystemen och människorna som är beroende av dessa regioner.