Chock, förtvivlan och sorg har präglat från Daniel Johansson, 43 år, bosatt i Filsbäck utanför Lidköping, efter att ha fått diagnosen bukspottkörtelcancer.

Trots det tuffa beskedet har han en stor dröm som motiverar honom.

"Jag ska göra allt jag kan", säger Daniel fylld av beslutsamhet.

Det skulle vara sommarlov och familjeglädje, den bästa tiden på året för familjen Johansson. Istället blev det ett mardrömsscenario när Daniel fick veta att han drabbats av en av de mest aggressiva cancerformerna.

Han har alltid varit aktiv och brunnit för träning, med erfarenhet av triathlon och i år förberedde han sig för det prestigefyllda loppet Ironman. Men smärtorna i ryggen ledde honom först till sjukgymnasten. När han inte fick svar från läkarna fortsatte hans kamp att få hjälp, trots upprepade besök.

"Det gjorde så ont att jag inte kunde sova. Jag fortsatte att söka vård", berättar Daniel.

Till sist fick han en röntgenkontroll där sorgen och rädslan för cancer blev verklighet. Det var på hans 43:e födelsedag som han fick det definitiva beskedet, vilket kom som en total chock – "Det kändes overkligt, som en mardröm man inte kunde vakna från".

Hans fru, Emelie, hamnade i en liknande chock när de fick höra diagnosen. Hon började direkt organisera alla praktiska detaljer, vilket hjälpte henne att hantera den svåra situationen.

Paret har valt att dela sin historia öppet genom sociala medier, och Daniel använder plattformarna som en form av terapi för att skriva av sig. Det har hjälpt honom att hantera känslor av ensamhet och oro.

"Det är som egenterapi. När jag har en dålig dag mår jag lite bättre av att få stöd och positiva kommentarer från andra", säger Daniel.

Just nu genomgår han cellgiftsbehandlingar som hjälper mot symtomen men inte kan bota sjukdomen. Daniel försöker hålla fokus på livet och de små glädjeämnena, trots de svåra biverkningarna som påverkar hans aptit och energi.

"Jag kämpar med tröttheten. Att bli trött av att skjutsa barnen känns konstigt", erkänner han, men han försöker också se det positiva i situationen och lära sig att ta hand om sig själv bättre.

Familjen har lärt sig att hantera den nya verkligheten där Daniel inte längre är den ständigt prestationsinriktade familjemedlemmen. De arbetar på att hålla kommunikationen öppen och låta Daniel dela sina känslor och behov.

Trots allt har Daniel en stark vilja att leva, och han drömmer om framtiden. "Jag vill se min son ta studenten om sex år och vill att min dotter ska minnas mig. Det är det som driver mig", avslutar Daniel med tårar i ögonen men med ett leende på läpparna.

Familjer som drabbas av cancer får ofta stöd av olika organisationer och hjälper till att hitta gemensamma aktiviteter för att stärka relationerna. Många väljer att delta i välgörenhetsevenemang för att samla in pengar till forskning. Daniel har också fått stort stöd från sitt lokalsamhälle, där folk har startat insamlingar för att hjälpa familjen i denna svåra situation.