Matpriserna i Sverige har skjutit i höjden, och kritik riktas nu mot regeringen för att de inte vidtar effektiva åtgärder för att hjälpa de mest sårbara hushållen. Under de senaste två åren har vi sett en galopperande prisuppgång, där vissa varor har ökat med över 60 procent. Som svar på detta har regeringen förlitat sig på en gammal elprisstöd och skattesänkningar som framförallt gynnat höginkomsttagare.

Socialdemokraterna har föreslagit konkreta åtgärder som en priskommission för att sätta press på livsmedelskedjorna, varningssymboler för produkter som krymper i storlek men behåller sitt pris, samt ett tak på matpriser inom EU. Dessa förslag har dock ignorerats av regeringen, som istället för att bemöta kritik, verkar undvika frågor rörande de stigande priserna.

Det är tydligt att de som har det tuffast i samhället, inklusive låginkomstfamiljer och pensionärer, får minst hjälp, medan de som har mer får mest. Regeringen tycks luta sig tillbaka och klappa sig själva på axeln för att de hjälper ”genomsnittsfamiljen”. Men vad händer med de familjer som faller utanför denna kategori?

Finansministerns beslut att kalla matjättarna till fika efter två år av stigande matpriser ger visserligen en liten möjlighet till dialog, men det har uppenbarligen inte haft någon effekt hittills. Behovet av verkliga och omedelbara åtgärder är nu mer akut än någonsin. Utan kraftfull intervention kommer de som redan är utsatta att hamna i en ännu svårare situation. Medan matpriserna fortsätter att stiga, måste vi fråga oss: Vad göra regeringen för att skydda de mest sårbara och för att säkerställa att ingen familj behöver gå hungrig?