På måndagen markerar vi ett tragiskt år som har förändrat livet för många. Det är exakt åtta år sedan Annika Bevington körde genom Stockholms innerstad i en desperat jakt efter sin make, som försvann i den fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan. Under 30 timmar kämpade hon för att få svar på om han fortfarande levde eller om han var död — avgörande timmar som skulle komma att prägla hennes liv för alltid.

Annika, som idag är en stark röst för överlevare och anhöriga till offer, beskriver sin plågsamma upplevelse: ”Jag kunde inte äta, inte sova, knappt ens andas. En natt i ovisshet var olidlig. Jag kan inte föreställa mig vad flera nätter gör med en människa.” Hon har nu bestämt sig för att bryta tystnaden och föra fram en viktig diskussion om hur samhället hanterar trauman efter sådana händelser.

Efter terrordådet har Annika blivit en aktiv förespråkare för psykisk hälsa och stöd för de som drabbas av liknande situationer. Hon har även deltagit i seminarier och föreläsningar för att öka medvetenheten om vikten av att söka hjälp och att inte gömma sig bakom stigman. ”Vi måste visa att det är okej att vara sårbar och be om hjälp. Ingen ska behöva genomlida detta ensam,” påpekar hon.

I ljuset av denna tragiska årsdagsminne, uppmanar Annika alla att stå tillsammans och adressera de psykologiska effekterna av våld och trauma. Hennes historia är en påminnelse om styrkan i att överleva, att inte låta omständigheterna definiera en, och att tillsammans kan vi bygga ett starkare samhälle.

Låt oss aldrig glömma, och alltid stödja varandra.