Dokumentären om Avicii ställer inte branschen till svars

Under våren 2018 satt man i en bil med vidöppna fönster och blastade ljudslingan från "Wake me up" om och om igen. Textens innebörd hade förändrats i ljuset av Tim "Avicii" Berglings tragiska bortgång. Han blev en del av en sorglig lista av framgångsrika artister vars liv tog slut innan de ens hunnit fylla trettio. Kurt Cobain, Amy Winehouse och nu Avicii, det underbarn som revolutionerade elektronisk dansmusik och som blev en av Sveriges mest älskade musikexporter.

Dokumentären "Avicii: True Stories" från 2017 fick en helt ny innebörd efter Tims död. Den skildrade artistens kamp med psykisk ohälsa och hans ständiga försök att finna en väg tillbaka till ett bättre liv. Vid flera tillfällen hör man Tim säga att han "kommer att dö" om han fortsätter turnera. Trots träning och andra insatser kämpade han mot panikångest och depression. Dokumentären försökte förklara varför vissa spelningar ställdes in och fungerade som ett rop på hjälp till fansen och musikindustrin, samtidigt som den blottlade de allvarliga arbetsmiljöproblemen som finns inom branschen.

I dokumentären framträdde managern Arash "Ash" Pournouri som en obarmhärtig figur, mer intresserad av vinster än av Tims välmående. Kritiken mot honom har dock tonats ner i den nyare Netflix-dokumentären "I’m Tim" av Henrik Burman, som hade premiär på nyårsdagen. Intressant nog sammanfaller detta med den dagen då flest människor begår självmord i Sverige, vilket ytterligare sätter fokus på ämnet psykisk ohälsa.

Inga avgörande pusselbitar presenteras i den nya dokumentären, även om vittnesmålen från dem omkring Avicii tydligt visar hur lätt det är för ångest och missbruk att förstöra en människas liv. Men dokumentären tycks hellre hylla hans framgångar än att granska den bransch som bidrog till hans påfrestningar. Samtidigt som man förstår att skuldfrågan är komplicerad efter en så stor förlust, gör det en ensidig hyllning till Avicii till en potentiellt skadlig strategi.

Per Sundin, tidigare VD för svenska Universal, beskriver en bransch där artister har endast fem sekunder på sig att fånga lyssnarens uppmärksamhet, och även han inser hur osunt detta låter. Tim Bergling följde den snabba och intensiva livsstilen, men dess pris blev hans liv. Det ställer frågor om den rationella irrationella delen av musikbranschen. Med tillgång till all världens statistik är det möjligt att skräddarsy musiken efter publikens efterfrågan – ingenting behöver längre vara en ekonomisk risk, men i Tims fall blev det ändå hans undergång.

Även om elektronisk dansmusik i början av 2010-talet för många blev en pengamaskin, ledde det också till att många artister försvann. Tim Bergling var unik; hans musikaliska arv fortsätter att leva genom initiativ som "Tim Bergling Foundation", som på olika sätt stöttar mental hälsa och förebygger självmord. Dessutom finns den interaktiva utställningen Avicii Experience och den numera omdöpta Avicii Arena, som bevarar hans minne för framtida generationer. Det är som att Tim Bergling aldrig får sluta jobba, även om han tyvärr inte längre är här.

Måhända hedra de hans minne genom att säkerställa att hans musik aldrig tystnar, men hur hedrar vi den person som stod bakom musiken? I "I’m Tim" berättar artisten om hur han aldrig varit intresserad av att upprätthålla en offentlig persona, vilket ställer oss frågan: vem är vi att kräva att han fortsätter med det, när hans liv tydligt präglades av press och självtvivel? Oavsett svar är detta en viktig diskussion för vår samtid.