Trots bevis som pekar på motsatsen, vägrar vissa delar av den feministiska rörelsen att erkänna att läkarna som var inblandade inte är skyldiga till mordet eller styckningen av Catrine da Costa.

Rebecca Selberg, docent i sociologi och genusvetenskap vid Lunds universitet, påpekar att detta har blivit en strid om positioner. Feminismen hävdar att läkarna är skyldiga, medan antifeminister hävdar deras oskuld. En bekräftelse på den senare skulle kunna leda till en kris i den feministiska rörelsen.

I tidningen Parabol framhåller sociologerna Linnéa Bruno och Catrin Lundström en så kallad ”himpathy”, där många män som kommenterat fallet nu plötsligt visar sympati för läkarna. De nämner bland annat Dagens ETC:s journalist Teodor Stig-Matz men glömmer att ange feministiska röster som Nina Björk, som varnar för farorna i en förblindad ideologisk position.

Kammarrätten har utrett att läkarna inte har bevisats skyldiga till styckningen, men i tingsrättens dom slogs det fast att de faktiskt hade begått den. Enligt den omtvistade utredningen ledde detta till att läkarna förlorade sina legitimationer, vilket skapat debatt om rättssäkerheten i Sverige och dess hantering av fall kopplade till sexualbrott.

Rebecca Selberg uttrycker oro över att stämplingen av läkarna baserades på en tveksam utredning. Hon menar att det är problematiskt att en så stark ställningstagande enbart tog fokus på deras legitimationer.

Tidigare Roks-ordföranden Jenny Westerstrand har även pekat på att det inte är orimligt att en så ung person som ettåring kan ha bevittnat händelsen, vilket lyfter frågor om hur trauma och minnen relaterar till rättsprocessen.

Under åttiotalet rådde en moralpanik där satanistiska rituella övergrepp och incestdomar fick stor uppmärksamhet i media. Selberg poängterar att feminister i detta fall kan ha hamnat i sällskap med reaktionära krafter, vilket riskerar att undergräva det feministiska projektet, som strävar efter rättvisa och skydd för kvinnor.

Det är tydligt att inte alla feminister kan erkänna eventuella misstag i utredningen, något som hindrar en öppen diskussion om rättssäkerhet och de sociala normerna kring våld mot kvinnor.

En påverkan på fallet har också haft Hanna Olsson, vars bok ”Catrine och rättvisan” år 1990 gjorde stor inverkan på diskursen kring fallet och feminismen. Olsson menade att rättsväsendet skyddade de misstänkta läkarna, vilket har blivit en grundläggande punkt för många feminister och deras kritik.

Catrine Lundström, en annan av forskarna, är skeptisk till hur Dagens ETC har hanterat frågan och menar att media har en skyldighet att noggrant granska djupare frågor istället för att delta i en polarisering av debatten.

Det är uppenbart att fallet da Costa fortsätter att påverka den svenska feministiska rörelsen och dess kamp för rättvisa och jämställdhet. Många röster, både för och emot, formar fortfarande narrativet kring detta tragiska och komplexa fall.