Gunhild Larking, en ikon inom svensk friidrott, har alltid haft ett komplicerat förhållande till uppmärksamhet. Den nu 89-åriga tidigare höjdhopparen beskriver sig själv som blyg, men i ett samtal med oss framträder hennes glädje och livfullhet tydligt.

– Nu kan jag se på allt med lite andra ögon. Jag är en gammal kvinna, men jag blir fortfarande uppmärksammad, säger Gunhild med ett skratt.

Under 50-talet var Larking en av Sveriges främsta kvinnliga friidrottare. Hon vann fem raka SM-guld i höjdhopp mellan 1952 och 1956 och deltog i två olympiska spel. Trots sin framgång kände hon sig ofta ensam, särskilt under sin ungdom.

– Jag hade inte många nära vänner inom idrottsföreningen. Visst, jag hälsade på dem, men jag saknade någon att umgås med, berättar hon.

Det började med att Gunhild i 13-årsåldern började träna friidrott med Jönköpings AIF. Snart var hon bäst i Sverige, och som 16-åring gjorde hon sin OS-debut i Helsingfors 1952. Det var en tid av både glädje och press, och hon kände att hon ständigt behövde leva upp till förväntningar.

– Det var en speciell period och ibland pressande. Jag fick inte dansa eller göra annat som tonåringar gör eftersom jag skulle tävla dagen efter, förklarar Gunhild.

Hennes pappa, Sven, såg tidigt hennes talang och stödde henne, men Gunhild upplevde ändå en krock av intressen när hon blev kär.

Med ökad framgång kom också mer offentlig uppmärksamhet. Gunhild uttrycker att hon inte alltid uppskattade fokus på hennes utseende.

– Det blev snett ibland; det handlade mer om mina långa ben än om vem jag var som person. Jag tyckte inte att det var rättvist, säger hon.

Gunhild minns OS-debuten med stor värme.

– Jag bar den olympiska elden genom Jönköping och kände stor stolthet, men det var också mycket press. Jag blev nia i finalen. Veckan efter satte jag svenskt rekord, berättar hon.

Höjdhopp var under Larkings aktiva tid inriktat mest på saxhopp, och hon var en av de få som inte använde dyktipstilen.

Gunhild deltog också i EM i Bern 1954 och var nära en medalj. Två år senare reste hon till Melbourne för OS, en resa som skulle bli oförglömlig.

– Vi flög över Nordpolen och Hawaii. Det var inte många svenskar som hade möjlighet att resa till Australien då, särskilt inte kvinnor, säger Gunhild och skrattar.

I Melbourne uppnådde hon sitt personliga rekord på 1,67 meter men var ovetande om att hon var gravid vid tidpunkten för tävlingen.

– Det var en märklig tid. Jag var ung och hade ingen aning om vad som skulle komma, säger hon.

Efter OS tvingades Gunhild sluta med sin idrottskarriär på grund av graviditeten, vilket ledde till svåra konflikter med både föräldrar och samhället.

– Jag blev en besvikelse. Det kändes som om allt rasade, säger hon med tårfyllda ögon.

År efter Melbourne gifte sig Gunhild med en man hon träffat i gymnasiet och fick tre barn. Hon arbetade som lärare hela sitt yrkesverksamma liv och trivs med sitt arbete.

Gunhild fick även ett stort erkännande för en ikonisk bild som togs under OS i Melbourne, där hon blev känd som 'den blonda svenskan'. Bilden publicerades i Life Magazine, som då hade en upplaga på över tio miljoner.

– Fotot följer mig fortfarande. Jag får många brev, både från tyskar och svenskar, som kallar mig en idol, säger hon.

I dag bor Gunhild på ett seniorboende i Bankeryd. Trots att hon har drabbats av artros fortsätter hon att hålla sig aktiv och engagerad i sitt liv.

– Jag har alltid älskat att röra på mig; det är viktigt för mig. Det må vara lite tråkigt ibland, men efteråt mår jag bättre, säger Gunhild, som fyllde 89 år i januari.