Dansarna gör sina entréer i salongen, spridda runt omkring som stelnade skulpturer, medan Mikael Karlssons hypnotiska musik stiger i rum med en repetitiv rytm. De ger sig sakta ut i rörelse, likt mekaniska dockor vars fjädrar har vridits upp igen efter att ha legat still för länge.

När koreografen Mari Carrasco tar sig an temat evighet, ger hon oss en utsökt mix av stor och liten rörelse. Dansarna rusar hejdlöst runt på scenen, och i nästa stund utför de intima och kroppsnära rörelser som får oss att känna att vi är med på en fest, trots att vi inledningsvis hålls på avstånd av de fördragna spetsgardinerna.

Den blandade känslan av eufori och obehag ligger i luften; vi står på en heltäckningsmatta med ett mönster som andas både forntida elegans och dekadens. Här i detta limbo upplevs dansarna nästan som svävande, deras konturer suddas ut av den dimmiga atmosfären. Vid några tillfällen exploderar de i plötsliga showdansutspel och en flamencoinlån som får vår puls att öka.

Starka och tydliga bilder tar plats när en dansare, insvept i en lång elkabel, förbereder sig för att 'pluggas in' i systemet, ett surrealistiskt men kraftfullt ögonblick. Jag fångas också av den subtila effekten av vinden som rör vid en blond peruk när en dansare sveper förbi, vilket skapar en känsla av intimitet och närhet. Det är dessa ögonblick som fångar den euforiska livskänsla som ofta tycks försvinna i det snurrande ekorrhjulet av vår vardag.

När spetsgardinen dras isär igen och nästa grupp åskådare gör entré, får vi se oss själva genom dansarnas ögon, som om vi lever i en annan tidszon. Fjädrarna på dansarna vrids upp på nytt, och föreställningen börjar om, som ett oändligt cykel av livets rörelser. Unga Operan har förmågan att få oss att reflektera över vår egen existens, och i "Forever" lämnas vi med en stark känsla: även i det vardagliga finns det alltid en möjlighet till förnyelse och glädje.