Donald Trump hade knappt steg i Vita huset innan han riktade sina attacker mot Europa. "Europeiska unionen är brutal", hävdade han – och underströk att EU varit "fullständigt brutal mot oss i handelsfrågor."

Trots att det kan verka som en teater är budskapet klart: tullar är inte längre bara siffror på papper. De har blivit rena vapen i handelskrig.

Den 2 april, på befrielsedagen, eskalerade Donald Trump tullkonflikten dramatiskt. Han har tydligt betonat en siffra: EU:s 10-procentiga biltull. I USA är den motsvarande tull på personbilar 2,5%, men Trump har meddelat att den ska höjas till 25% under 2025.

Dessutom finns en 25-procentig tull på pickuper, så kallad "kycklingskatt", som förstärker konflikten.

Trump använder det som sitt exempel på snedvriden handel: EU kan sälja sina bilar i USA med låga tullar, medan amerikanska fordon möts av höga hindren i Europa. Detta skapar starka reaktioner i Washington, men nästan ingen debatt i Europa.

Myndigheterna måste ta ansvar

Mellan 2014 och 2025 har de stora svenska dagstidningarna publicerat 831 artiklar där Trump, tullar och EU framhävs tillsammans. I nästan inga av dessa artiklar ifrågasätts EU:s egna tullnivåer som en potentiell orsak till konflikten. De nämns som en bisats.

Mönstret är tydligt: USA framställs som aggressivt, medan EU ses som ett rationellt regelstyrt organ. Den strategiska protektionismen som Bryssel använder för att stötta sin ekonomi förblir osynlig.

Det innebär inte att USA går fri från skuld. Tvärtom har Trump under sin första mandperiod infört tullar på stål, aluminium och kinesiska varor, och använt tullhot som politiskt vapen. Biden har följt i samma spår, men med en mer diplomatiskt ton.

USA:s meddelanden märks tydligt: presidenten föredrar bilaterala samtal med enskilda EU-länder snarare än att förhandla med hela unionen. Samtidigt har EU sina egna skyddsmekanismer som ofta granskas noggrant av svenska och europeiska medier.

EU:s skyddsnät ogillas

EU:s skyddsnät döljs bakom tal om samarbetsavtal och standarder. Det är ett fördelaktigt narrativ: USA agerar, medan EU reagerar. Men snedvridningen har funnits där från början.

EU har byggt sin handelsordning med inbyggt skydd, men detta diskuteras sällan. Konflikten har trappats upp med stål- och tullhot, samt motåtgärder mot vin och sprit.

EU:s tullar skyddar inte bara bilar. Den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP) är ofta känd som Europas heliga ko, men i själva verket fungerar den mer som en mur. Tullarna för varor som nötkött, mejeriprodukter och spannmål kan ligga mellan 20 och 40%, och i vissa fall upp till 50%.

Ironiskt nog menar Trump att USA är "offret" i förhållandet till EU, i synnerhet när det gäller biltullarna: "Tyskland har fyra gånger så höga tullar på bilar från USA som vi har på deras", anser han.

Likheterna mellan strategier

Båda sidor spelar samma spel. Prat om rättvisa är ett fikonlöv. Trump spelar offerkortet och pressar EU på defensiven. Samtidigt är det tydligt att målet bakom alla dessa strategier är att gynna amerikansk industri och tvinga fram nya avtal.

Den amerikanska strategin liknar en ekonomisk bombmatta – tullar hit och dit, för att få världen att dansa efter MAGA-pipan.

Vi behöver inte längre stridsvagnar för att ta kontroll; ett hot från den amerikanska regeringen kan vara tillräckligt. När amerikanska myndigheter skrämde europeiska banker att dra sig ur affärer med Iran, var det inte nödvändigt att ge ut direkta befallningar. Rädslan för att uteslutas från dollarn var tillräcklig.

Trump har uttryckligen förnekat EU:s förslag om att ta bort biltullarna, inte för att han är emot idén, utan för att han vill ha mer. Eftergifter och kontroll är hans mål.

Det märkliga är den tysta agendan bakom EU: s tullar som är nästan aldrig ett föremål för kritik i svensk rapportering, trots att de i praktiken driver på den konflikt som uppstår med USA. I den här tysta spelplanen framstår båda geopolitikernas strategier som i princip likadana, med en grundskillnad i hur de framställs medialt.

Utan en sund maktbalans kan frihandel bli en illusion. Den verkliga utmaningen för EU framöver kan visa sig vara inte bara att försvara sina intressen utan också att adressera sin egen skyddsnivå. Det är i detta spänningens rum som nya handelspolitikstrategier måste utvecklas.