I takt med att vi återigen blickar tillbaka på Tyskland under tidigt 1900-tal, ställer vi oss frågan: Hur långt tillbaka måste vi egentligen gå för att förstå vår samtid? Just nu visas Ernst Tollers ”Hinkemann” på Dramaten, en pjäs som illustrerar en mans svårigheter att återanpassa sig till samhället efter första världskriget. Vi vet ju alla vilka fasor som följde.

Tysklands 1900-tal fungerar på teaterscenen som en varningssignal; en påminnelse som tvingar oss att konfrontera vår egen verklighet. Resonansen av dessa tematik går igen i flera samtida produktioner som ”En tysk mans historia” på Kulturhuset Stadsteatern och ”Die Leander” på Östgötateatern. Dessa verk, medan de ibland kan vara lysande, väcker en viktig fråga: När ska den alarmistiska teatern verkligen anpassa sig till den moderna tidsåldern?

Måhända var det Lars Noréns ”7:3” från 1999 som satte käppar i hjulen för en mer aktuell och brännande diskussion omkring högerextrema rörelser. Samtidigt släpptes den uppmärksammade true crime-serien ”Smärtpunkten” som belyste turerna bakom Riksteaterns tragiska turné och händelserna kring Malexandermorden.

Under samma tid som ”Smärtpunkten” visades, inträffade en violent incident på Moment teater i Gubbängen när maskerade gärningsmän attackerade åskådare. Den 24 april sprejades pensionärer med röd färg, och vänsterjournalisten Mathias Wåg blev fysiskt attackerad. I en reflektion i Aftonbladet beskrev han upplägget som propagandavåld, där attacker filmas för att spridas online, vilket skapar en ny nazistgeneration trött på traditionella metoder som flygbladsutdelningar.

Angreppet blev den största nazichocken på en svensk teater sedan premiären av ”7:3”. Trots att attacken inte inträffade under en pågående föreställning, utan under ett samtal arrangerat av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, var det minst sagt en teatralisk händelse, med allvarliga implikationer för yttrandefrihet och säkerheten i vår kultur.

Debatten som följde efter ”Smärtpunkten” speglade en irriterande likhet med reaktionerna på ”7:3”, där kritiker menade att dessa verk ger en plattform åt nazister och nazismen. Idag är språkbruket och idéerna som utbyts i offentligheten, inklusive i riksdagen, tätt kopplade till dessa kontroverser. Det som förs på riksdagsgolvet kan ibland låta som en repris av dialogerna mellan högerextrema individer från förr.

Kanske är det för sent för alarmism att få fäste? Men om det finns en konstform som har kapaciteten att ifrågasätta och upplysa om vår samtids spektakulära chauvinism, så är det teatern. Detta ställer kravet på att vi behöver mer och ny dramatik som utforskar, provocerar och konfronterar de oroligheter vi står inför idag.