DEBATT

Med stor oro har jag tagit emot nyheten att rektorn vid Göteborgs universitet har beslutat att involvera universitetets säkerhetsorganisation efter mitt senaste mejl till ledningen. Jag hoppades på en konstruktiv dialog, men istället möttes jag av en betonad misstänksamhet.

Låt mig vara klar: Vi i GU Students for Palestine använder endast demokratiska verktyg och fredliga metoder för att uttrycka vår kritik. Våra "omfattande åtgärder" syftar till att bedriva opinionsbildning, skriva debattartiklar, söka internationell uppmärksamhet och utföra fredliga protester. Dessa aktiviteter faller helt inom ramarna för yttrandefrihet och studentengagemang – värden som borde skyddas och respekteras av universitetets ledning.

Uttryck som "sista varning" och "rött ljus" är retoriska verktyg som används i olika sammanhang för att signalera allvaret i en situation. I vårt fall handlar det om att varna för den moraliska och etiska avgrund som Göteborgs universitet närmar sig genom sina samarbeten med israeliska institutioner inblandade i det fruktansvärda folkmordet i Gaza.

Vi bör ställa oss frågan: Varför välja säkerhetsåtgärder i stället för att öppna upp för dialog?

Att bemötas med misstänksamhet och säkerhetsåtgärder, bara för att jag kräver rättvisa för Palestina, är en form av diskriminering.

Det är anmärkningsvärt hur snabbt rektorn fattade beslutet att involvera säkerhetsorganisationen, trots att jag bara fyra timmar efter hennes svar tydligt klargjorde att vårt mejl inte syftade på något olagligt eller våldsamt.

Göta studentkår har tagit ett historiskt steg genom att godkänna en motion som syftar till att ge stöd och säkerhet för palestinska studenter, samt uppmana universitetet att avbryta samarbeten med israeliska institutioner och fördöma folkmordet. Ändå valde rektorn att aktivera säkerhetsorganisationen mot mig – en palestinsk och svensk student som alltid har agerat inom universitetets demokratiska ramar.

Det som oroar mig mest är inte bara hur snabbt säkerhetskortet drogs, utan vad detta säger om rektorns uppfattning om oss som palestinska studenter. Detta är inte första gången säkerhetsåtgärder används som ett verktyg för att tysta vår röst. Universitetet har tidigare använt vakter för att hindra vårt tillträde till huvudbyggnaden med hänvisning till säkerhet.

Malin Brobergs hantering avslöjar en djupare problematik: orientalism. Under ett möte uttryckte hon att hon ville ge oss "credit" för att vi "inte skadat byggnaden eller stört personalen." En sådan kommentar är inte bara nedlåtande, den är även rotad i fördomar och stereotypa uppfattningar om palestinier.

En skamfläck i universitetets historia

Jag har representerat Göteborgs universitet i flera stora sammanhang för mänskliga rättigheter. Under pandemin var jag fadder, jag har välkomnat nya studenter och alltid strävat efter att skapa en inkluderande och trygg miljö inom universitetet. Att nu bemötas med misstänksamhet och säkerhetsåtgärder bara för att jag kräver rättvisa för Palestina är inget annat än diskriminering.

Rektor hävdar att universitetets del i att påverka skeendet är "väldigt liten". Men universitetet har ett juridiskt och etiskt ansvar att inte stödja kränkningar av mänskliga rättigheter.

Att koppla in säkerhetsavdelningen efter ett brev från en palestinsk student som kräver att GU ska sluta vara medskyldig till vad Amnesty nyligen klassat som ett folkmord, och att ledningen ska respektera mänskliga rättigheter, är en skamfläck i universitetets historia. Dessutom företar många universitet runt om i världen aktiva åtgärder för att ställa sina rektorer och institutioner till ansvar för sin påverkan på globala frågor.

Som studenter har vi rätt att föra fram våra åsikter utan att känna oss hotade eller diskriminerade. Det är dags för universitetet att säkerställa att alla röster får höras och att diskussion och dialog prioriteras framför osaklig rädsla.