KULTURDEBATT

Den upplysande poddserien ”Det sista pillret” utforskar den chockerande verkligheten bakom hur över en miljon svenskar blev beroende av antidepressiva läkemedel. Diagnoserna spelar en central roll i denna utveckling. Vi får följa Laura Delano, som under sin ungdom tilldelades flera psykiatriska diagnoser och formade sin identitet utifrån dem. Hon blev den ”duktiga patienten” som noggrant följde läkarens ordinationer och justerade sitt känsloliv med hjälp av olika mediciner. Men i vuxen ålder valde hon att göra sig av med sina diagnoser och mediciner och startade nu ett initiativ för att hjälpa andra att göra detsamma. Samtidigt har Sverige blivit en diagnosmaskin som arbetar på högvarv och släpper ut diagnoser utan kontroll. Är det dags att dra i nödbromsen?

Diagnoser är ett påhittat verktyg för intern kommunikation inom vården och byråkratin, utan att egentligen förklara varför vi är som vi är. Ändå används de på ett sätt som skapar stor förvirring och oro. Dessutom skapar diagnoserna lukrativa möjligheter för läkemedelsindustrin, som vill sälja så många piller som möjligt, till så många som möjligt. Genom att leverera gratis informationsmaterial till sjukvården och patientföreningar är det tydligt att vinsterna sträcker sig längre än bara vårt välbefinnande.

Vi befinner oss också i ett skolsystem där barn får diagnoser istället för stöd. Lärare får ett enklare arbetsliv ju fler barn som medicineras. Detta skapar en ond cirkel, där diagnoser används som handelsvaror i kampen om resurser. Det tidigare sättet att ge barn extra tid eller möjlighet att gå om en årskurs har i många fall ersatts av diagnoser, vilket riskerar att sänka ambitionerna och öka stigmatisering. Istället för att hjälpa barn att klara sina svårigheter ser vi till att de får justeringar istället för stöd.

Uppförande påverkad av en diagnos har blivit något som samhället accepterar utan ifrågasättande. Barns unika behov och förutsättningar hamnar ofta i skuggan av deras diagnoser. Det är en utmaning för föräldrar och lärare att balansera mellan att ställa lagom krav och att förstå barnens individuella behov i dagens diagnoscentrerade system.

Är vi verkligen skyldiga att ge efter för en diagnosmaskin som skapar felaktiga mönster i våra liv? Vi har en möjlighet att omvärdera sättet vi ser på mental hälsa. Istället för att automatiskt tilldela diagnoser, kan vi sträva efter att först förstå den mänskliga erfarenheten bakom symptomen. Ska vi inte lösa problemen istället för att sätta etiketter på dem?

I framtiden behöver vi se bortom diagnoser och istället fokusera på individens unika behov. Vi måste erkänna att det finns mer vid sidan av den kliniska bilden och att människor är mer än sina diagnoser. Låt oss vägleda och hjälpa varandra utan stigma. Vi behöver bruka mer empati och mer förståelse i dagens samhälle.

Laura Delano och hennes arbete visar att det går att bryta sig loss från diagnosens kedjor, och det är precis den typen av perspektiv vi som samhälle måste börja värdera högt. Det är dags att ifrågasätta den diagnoscentrerade kulturen och återupptäckta vår mänsklighet.