Den senaste veckan har jag hamnat mitt i en fascinerande upplevelse. Under en av de sista föreställningarna av operan ”Peter Grimes” på Göteborgsoperan stack tre vikarier in och tog över de centrala rollerna. Tenoren Brenden Gunnell, barytonen Martin Andersson och sopranen Julia Sporsén gjorde fantastisk prestation trots situationen.

Publiken fördes in i en slags illusion, men föreställningen blev också en del av en teoretisk diskussion kring Bertolt Brechts distanseringseffekt, som syftar till att upplysa om samhälleliga konflikter genom att bryta illusionen.

Det intressanta var hur de framträdande sångarna avvek från traditionell teater. De sjöng från sidan av scenen, och med en figurant som markerade karaktärernas rörelser uppstod en ny dynamik i berättandet. Istället för att fokusera på huvudkaraktärerna, började publiken därigenom att lägga märke till föreställningens detaljer och konstruktion.

Även om världen i ”Peter Grimes” är dyster, med en dramatik kring skuld och utanförskap, kan jag inte låta bli att tänka på hur liknande situationer också utspelar sig i den verkliga världen genom våra sociala medier.

Det har nyligen förekommit stora rubriker kring en välkänd svensk artist och hans skilsmässa, ett scenario som utspelat sig just på sociala plattformar där påståenden och dementier får liv. Det är en modern tragedi där allmänheten kastar sig in i spekulationer utan att ha hela bilden klar för sig. Influencers och debattörer tycks tro att de sitter på exklusiv information och delar gärna sina åsikter med sina följare, som hängivet lajkar.

Detta är en spännande och samtidigt skrämmande parallell till den stigmatisering som vi ser i ”Peter Grimes”, där den lokala befolkningen vänder sig mot den utstötte karaktären. Det påminner om hur kommentarer på sociala medier kan bilda en liknande lynchmob mentalitet. Folk vill stå upp för de svaga, men ofta går det så långt att de skapar nya typer av oskuldslösa offren.

Det är ett tydligt problem i vår tids sociala mediekultur där känslomässiga och snabba åsikter blir viktigare än verkliga fakta. Med varje medieepok kommer en ny typ av våld och orättvisor, och medan vissa av dessa ställningstaganden kan syfta till att adressera verkliga problem, kan de också leda till allvarliga konsekvenser för oskyldiga individer.

I Göteborgsoperans uppsättning av ”Peter Grimes” är det ambivalensen i berättandet som imponerar mest. Jag finner mig själv undra över Grimes skuld: är han en brottsling eller en tragisk figur drabbad av omständigheternas nyckfullhet? Det är inte klart, men det är faktiskt poängen. Det som är viktigt är hur snabbt och hårt vi dömer, ofta utan att stå för den typ av källkritik som krävs när vi diskuterar offentliga personer i sociala medier.

Genom Grimes historia upplevs hur havsdjupen sväljer den utstötte. I vår digitala offentlighet föreslår jag att vi istället försöker vara mer omtänksamma och kritiska i våra utvärderingar av dessa situationer. Annars riskerar vi att återskapa en liknande utstötning i våra egna liv.