När nyheten kom att Harry Potter-filmerna ska göras om som tv-serie tänkte jag: Redan? Det känns som igår jag satt i biosalongen när den första filmen släpptes för över tjugo år sedan.

Nu har serien, som kommer att visas på HBO, hittat sin Hagrid i den brittiske komikern Nick Frost. På sociala medier debatterar vuxna huruvida castingen är lyckad eller inte, som vanligt.

Det är fascinerande hur vuxna, hängivna Harry Potter-fans fortfarande håller fast vid berättelserna om yngre trollkarlar. Vad driver dem att stanna kvar i denna värld när det finns så mycket komplex och intressant vuxenlitteratur? Det är lätt att undra vad som attraherar dem till JK Rowlings binära värld där så mycket utanför känns mer givande.

Detta har blivit en återkommande trend. Vi ser hur populärkulturen, under de senaste decennierna, har en dragning till nostalgi och bekvämlighet. Harry Potter-rebooten är bara ett av många exempel på att vi gärna återvänder till det vi redan känner till.

En term som beskriver detta fenomen är ”Disney adult”, som hänvisar till vuxna människor som fortfarande älskar Disney och dess tecknade världar. De klär sig som karaktärer och firar födelsedagar i Disney-världen. På sociala medier är detta ibland ett skämt, men det är felaktigt att döma dem för hårt. Många har kämpat med utmanande tider och funnit tröst i dessa bekanta berättelser. I just nu pågår diskussioner om den nya live-action-versionen av ”Snövit” där vissa nostalgiker reagerar starkt mot kulturell förändring.

Det är intressant att skåda den engagemang och energi som vuxna lägger på berättelser skapade för barn. Det ger en känsla av att konst och kultur fortfarande har makt, även i en ålder av eskapism. Men i likhet med Harry Potter är också ropen kring ”Snövit” kanske bara ett symptom på en överkonsumtion av det som redan existerar.

Dagens media är översvämmade av rebootar och prequels. Varje vecka känns det som att en ny version av en gammal historia lanseras på streamingtjänster eller i biografer. Till exempel är den nya rebooten av ”Buffy the Vampire Slayer” på väg, där Sarah Michelle Gellar återvänder i en ny roll som mentor.

Hela denna trend speglar kanske ett större behov av trygghet i en turbulens värld där vi ställs inför flera globala kriser, från klimatförändringar till nya konflikter. Många av oss söker trygghet genom bekanta berättelser, precis som ett barn som vill att någon ska läsa en godnattsaga för dem. I en tid där så mycket känns kaotiskt och osäkert kan det vara lättare att dra sig tillbaka till något som är enkelt och välkänt.

Så är det fel att vilja ha lite av den säkerheten och nostalgiska känslan? Kanske inte. Men att identifiera sig som ett Harry Potter-fan efter tolvårsåldern kan fortfarande kännas lite skamfullt. I slutändan handlar det om att hitta glädje och mening i de berättelser som format oss, oavsett ålder.