I Sverige brottas många med ekonomiska bekymmer och en växande känsla av osäkerhet. Maria, 56 år, uttrycker sin frustration över nationens tillstånd: ”Det är ett jävla skitland just nu”. Många skyller detta på regeringens agerande, inte minst oppositionsledaren Ebba Busch (KD), som lovade att sänka elskatten men istället har sett den höjas kraftigt under sin tid i regeringen.

Trots att elpriserna har fortsatt att stiga med förödande konsekvenser för hushållen, har Busch valt att fördöma situationen som ”horribel” istället för att ta ansvar. Matpriserna har även ökat med 25 procent och medan hon lovade jobb och lägre levnadskostnader, har sittande regering stoppat investeringar i hållbar energi som vindkraft.

Sedan sin tid som Energi- och näringsminister har Ebba Busch lett landet in i en energikris och hög arbetslöshet, en situation som både experter och medborgare varnat för. Camilla, 53 år, som har varit arbetslös i flera år och är utbildad undersköterska, är en av många som känner sig övergiven: ”Jag har sökt allt. Städ, disk. Jag får inget! Det är helt galet!”. Hennes upplevelse speglar en allt hårdare arbetsmarknad där många, trots utbildning och erfarenhet, ställs utanför.

Mikael, 65 år, delade sin historia om att ha sökt över 400 jobb utan framgång, och beskriver den allmänna känslan av uppgivenhet hos arbetslösa idag. Samtidigt fortsätter den sociala debatten att fokusera på allt annat än arbetslöshet. Under den senaste veckan har ingen mindre än moderata politiker diskuterat trivialiteter i stället för att adressera landets ekonomiska kris.

Historiskt har arbetslöshet varit en stor fråga i samhället, men idag tycks den vara avpolitiserad och betraktas som ett individuellt problem. Med en arbetslöshet på 8,5 procent, vilket motsvarar nästan en halv miljon människor i arbetslivet, är det dags att ifrågasätta varför dessa livsöden inte prioriteras i den politiska debatten.

Det är också oroande att se att med högre skatter och minskade investeringar i infrastruktur och välfärd får vi en spiral av ekonomiska problem som drabbar de mest sårbara i samhället. För att bryta denna trend krävs politiska beslut som återigen fokuserar på investeringar och växt, snarare än kortsiktiga lösningar. För att minska arbetslösheten behöver Sverige återfå sin ekonomiska dynamik, vilket innebär att skapa jobb och öka konsumtionen.

Det är hög tid för regeringen att lyssna på medborgarna – både Camilla, Mikael, och Maria förtjänar att bli hörda. Kan Ebba Busch och ledande politiker verkligen styra denna utveckling på rätt väg, eller är vi dömda att se historien upprepa sig?