För några år sedan spreds en fascination i kretsar av filosofi- och teologientusiaster när Karl Ove Knausgård, den norske författaren som blivit känd för sin gripande och introspektiva stil, blev föremål för diskussion. I en tv-intervju från sitt hem, trodde många att de såg en häftig referens till Charles Taylors verk "A Secular Age" i hans bokhylla. Taylors omfattande analys av vår sekulära tidsålder går hand i hand med Knausgårds djupgående undersökningar av livet och kärleken.

En av Taylors centrala frågeställningar handlar om vår relation till tiden. Han hävdar att det moderna samhällets viktigaste kännetecken är vår strävan att mäta och kontrollera tid, vilket skapat en sekulär tidsuppfattning som nästan blivit en faktor vi tar för given. Knausgårds senaste roman utmanar emellertid detta perspektiv genom att introducera en mer komplex och emotionell tidsuppfattning, där kärleken står i centrum. Kärleken, med alla sina nyanser och komplikationer, erbjuder en annan dimension av tid – en som är mindre strikt, mer bunden till människors känslor och relationer.

Det är fascinerande att se hur Knausgård, genom sina karaktärer och berättande, utforskar de olika sätten kärlek kan påverka vår uppfattning om tid. I en snabbt föränderlig värld är det kanske just dessa tidlösa känslor och relationer som kan ge oss en djupare förståelse av vår existens. Romanen visar att kärleken kan bryta igenom den så kallade 'järnburen' av modernitet som Weber talade om och istället skapa en mer mänsklig och levande relation till vår tillvaro. Knausgård lyckas därmed inte bara att erbjuda en berättelse om kärleken, utan också en kritisk reflektion av vårt moderna liv och dess villkor.