När FN satte upp sina hållbara utvecklingsmål för att nå 2030, där "hälsa för alla" var mål nummer tre av sjutton, glömdes kirurgi och anestesi bort. Kirurgisk vård har länge betraktats som dyr och begränsad, vilket troligen förklarar att den inte alls nämns i strategier för global hälsa. Det är dock känt att cirka 30 procent av den globala sjukdomsbyrden kan behandlas kirurgiskt, och kirurgisk behandling erbjuder ofta en permanent lösning utan livslång medicinering.

Kirurgins betydelse för global hälsa uppmärksammades ordentligt 2015 när Lancetkommissionen för global kirurgi och Världsbankens ”Disease Control Priorities” projekt publicerade sina rapporter. Samma år antog WHO:s årsmöte en resolution som tydligt angav att essentiell och akut kirurgi var en ovärderlig aspekt av hälso- och sjukvården.

Lancetkommissionen, bestående av läkare, häls ekonomer och folkhälsovetare från hela världen, undersökte det globala behovet och kostnaderna för essentiell kirurgi. Rapporten definierade essentiell kirurgi som ingrepp som kejsarsnitt och laparotomi, vilka räknas som grundläggande åtgärder för att säkerställa att sjukhus kan hantera andra kirurgiska och obstetriska tillstånd.

Kommissionen betonade att tillgång till kirurgi är en viktig aspekt av folkhälsa. Många familjer i låginkomstländer är beroende av en enda inkomst och om den inkomsten avbryts på grund av bristande kirurgisk vård kan det få förödande effekter på deras livssituation.

Enligt rapporter saknar fem miljarder människor tillgång till grundläggande kirurgi, och antalet har troligen ökat sedan dess. Årligen genomförs 313 miljoner kirurgiska ingrepp, där 74 procent äger rum i höginkomstländer, trots att dess hälsoresultat är överlägsna.

I rapporten definierades sex kärnindikatorer för universell tillgång till säker och ekonomiskt överkomlig kirurgisk vård, som också har antagits av WHO. Bland dessa mål är att 80 procent av världens befolkning ska ha tillgång till säker kirurgi inom två timmar från hemmet till ett sjukhus med möjlighet till kirurgiska ingrepp senast 2030. Länder som Sverige utförde 21 624 operationer per 100 000 invånare 2020, jämfört med målet för låg- och medelinkomstländer på minst 5000 operationer.

Dessutom har 25 procent av de som når sjukhus fortfarande drabbats av ekonomisk katastrof på grund av höga kostnader för kirurgisk vård. Utan att åtgärda dessa frågor skulle framtida kostnader öka exponentiellt i både liv och förlorad samhällsutveckling.

Många låg- och medelinkomstländer har valt att prioritera andra områden än sjukvård vilket har lett till en snedfördelning av kirurgiska resurser. Trots detta finns exempel som Vietnam vars investeringar i allmän sjukvård gett positiva resultat.

Tillgången till kirurgisk vård påverkas också av patienter som söker vård sent, ofta på grund av bristande medvetenhet och resursbrist. I många låginkomstländer är det vanligt att patienter själva måste betala för mediciner och material för operationer.

Avslutningsvis, medan kirurgisk vård har erfarit en viss utveckling, rapporterar fortfarande många låg- och medelinkomstländer om brist på kvalificerad sjukvårdspersonal och infrastruktur för kirurgi. Samarbeten och utbildningsinitiativ för att stärka kirurgigruppens kompetens och tillgång är avgörande. Det krävs mer långsiktiga och tydliga projekt som inkluderar en lokal förankring för att förbättra tillgången till kirurgisk vård på ett hållbart sätt.

Globala vårdinsatser får inte bara vara tillfälliga åtgärder i kriser. För att verkligen göra en skillnad måste vi investera i och utveckla kirurgiska system, något som är avgörande för att säkerställa att alla medborgare kan få den vård de behöver – oavsett var de befinner sig.