Stockholms kollektivtrafik står inför en allvarlig kris, som hotar både tillväxt och miljömål i regionen. Under ledning av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet, med stöd av Vänsterpartiet, har budgetnedskärningar gjort att SL:s tjänster har försvagats dramatiskt.

Trots tidigare framgångar där Stockholms kollektivtrafik rankades som en av världens bästa, har staden nu förlorat marknadsandelar till sina nordiska grannar. I Oslo, Köpenhamn och Helsingfors har resandet återhämtat sig i full grad efter pandemin, men Stockholm ligger långt efter med endast 84 procent av tidigare resenärsnivåer. I Köpenhamn har resandet överskridit pre-pandeminivåer med hela 108 procent.

Trafiklandstingsrådet Anton Fendert skyller den svaga återhämtningen på att fler stockholmare arbetar hemifrån. Men faktum är att distansarbete är ännu vanligare i Helsingfors och Oslo, där kollektivtrafiken fungerar som den ska.

För att hantera budgetunderskott har SL genomfört drastiska nedskärningar. Redan i mitten av augusti 2023 försvann var sjätte bussavgång i Stockholms innerstad, vilket har lett till trängsel och ökande klagomål från resenärerna. I stället för att anpassa sig till resandets förändringar, har man tvärtom förvärrat situationen.

Mellan September och November 2022 minskade antalet resor inom tullarna med 800,000 turer. När SL såg en återhämtningskurva i bussresandet, med en ökning på 20 procent i juli 2022, valde man att skära ner på trafiken istället för att förstärka den.

Konsekvenserna blir både tråkiga och kostsamma. Resenärerna får stå ut med överfulla bussar som kör förbi hållplatser, och det drabbar inte bara dem utan även företagen som förlitar sig på kollektivtrafik för att rekrytera arbetskraft.

SL:s nuvarande ledning har fått kritik för sin toppstyrning och bristen på samarbete med trafikanterna. Detta har skapat spänningar som resulterat i att flera respekterade tjänstemän har lämnat sina poster. Till och med SJ har beslutat att avstå från att lämna nya anbud på pendeltågstrafiken i Stockholm, vilket indikerar ett förtroendebrist i SL:s förmåga att leverera.

Det kan tilläggas att SL:s budget inte är unikt lågt; många andra regioner har lyckats bibehålla eller till och med öka sina kollektivtrafikresurser. Även om kostnaden för ett månadskort på SL vid ett tillfälle kan verka lågt, visar det faktum att det i många regioner finns högre kvalitet på tjänsterna.

Samtidigt pågår projekt som inte är nödvändiga, som experimentet med öppna spärrar vid Näckrosens tunnelbanestation, som förväntas minska biljettintäkterna utan att lösa kärnproblem. Dessutom planeras förbjudandet av 'fossil reklam' som kommer att minska intäkterna ytterligare.

Detta drabbar inte bara SL:s direkt berörda resenärer utan har också en bredare inverkan på Stockholmsregionens ekonomiska och miljömässiga mål. Barriärerna för kollektivt resande, inklusive bristande tillgänglighet, riskerar att fördröja de mål som Miljöpartiet har satt upp för att minska biltrafiken i innerstaden.

I ljuset av dessa utmaningar är medlemmarna i Miljöpartiet alltmer kritiska, och undrar hur partiet ska kunna leverera hållbara resultat när trafiklösningarna blir färre och mindre effektiva. Hela situationen för samman en oroande bild av hur Stockholm hanterar sin kollektivtrafik och dess framtida potential.