KULTURDEBATT. I en överraskande vändning har den välkända ateisten Richard Dawkins deklarerat sig som kristen. Han förtydligade att han identifierar sig som ”kulturellt kristen,” vilket understryker att han inte nödvändigtvis tror på Gud. Men han håller fast vid de västerländska kristna värderingarna, något som allt fler intellektuella och kulturella figurer tycks göra i dagens samhälle.

Det är intressant att notera att det för bara en tid sedan var en allmän uppfattning inom nyateismen att moral och mening skulle grundas i ett strikt rationellt förnuft. Kristendomen sågs ofta som föråldrad och sentimental. Men denna trend, där personer sällan besöker kyrkan, har plötsligt förändrats. Nu ser vi framstående personligheter som Elon Musk och Douglas Murray hylla kristna värderingar som ett sätt att förankra sin identitet.I Sverige har Alice Teodorescu Måwe talat om att införa ”judisk-kristna värderingar” som ett test för medborgarskap, trots att hon själv inte är kristen.

Det är tydligt att dessa nya ”kristna” ikoner betraktar kristendomen som ett vapen i kulturkriget. Jordan B. Peterson, såväl som Russell Brand, har börjat utforska sina relationer till tron genom publicering av böcker och andliga inlägg på sociala medier.

Ayaan Hirsi Ali, en annan intellektuell röst, har uttryckt sitt behov av starkare andliga resurser i ljuset av globala hot som auktoritärt styre i Ryssland och Kina, samt den växande islamismen. Hon argumenterar för att ateismen, i sin splittrade natur, inte kan försvara den västerländska civilisationen i den tid vi lever i. För att bevara vår kultur och identitet måste vi återvända till den judisk-kristna traditionen, som erbjuder rötter och stadga.

Men pluralismen av dessa skilda rörelser, inklusive högerpopulism, väcker frågor. Svensk politik har sett hur SD använder Svenska kyrkan som en slags nationell symbol, trots att många av deras väljare kan vara bland de mest sekulära i Sverige. De är inte intresserade av tron för trotts egen skull, utan som en del av en bredare identitetskonstruktion.

Kulturkristendomens framväxt kan ses som en reaktion på den ökande osäkerheten i samhället. Ekonomiska och ekologiska kriser, teknologiska förändringar och demografiska skiftningar skapar en sökande känsla hos många. När behovet av gemenskap och sammanhang växer, blickar fler tillbaka mot kristendomen.

William Butler Yeats förutspådde för hundra år sedan det vi ser idag, hur saker går isär och behovet av återfödelse av traditioner uppstår. Kristendomens återkomst kan ses i den ökande tillströmningen till kyrkan och det växande intresset för religiösa samtal i offentliga och privata rum.

Men vad innebär detta för vår förståelse av trons roll? Här finns ett dilemma. Många av de som omfamnade Kristian omfamnar den som en ideologisk eller kulturell kamp, snarare än för dess själsliga budskap om ödmjukhet och försoning.

Detta dilemma återspeglas i kritiken från bland andra Jonas Gardell, som skiljer på de politiska värderingar som vissa tillskriver kristendomen och den sanna kristna läran som handlar om en universell kärlek till medmänniskan. I denna kontext kan vi se att den nationalistiska identitetspolitiken faktiskt går emot kärnan i vad kristendomen står för.

Det står klart att Jesus budskap handlar om att bryta ner gränser, att omfamna mänskligheten. Kristen tro har alltid sökt att förena istället för att splittra. I dessa tumultartade tider har vi inte nöjet att stänga oss bakom nyare byggnader av nationalism, utan behöver istället följa en vision som leder oss i en starkare, mer inkludernades riktning. Precis som påve Franciskus har påpekat, ”Kristna bygger broar, inte murar.”

Vi står vid en vattendelare där vi måste välja hur vi vill införliva dessa nya perspektiv på kristendom. Att använda tron som en bas för en kulturell identitet är ett val, men att leva efter dess sanna budskap om gemenskap och kärlek är en helt annan utmaning. I slutändan är det inte bara en fråga om tro, utan en förpliktelse att tillsammans sträva efter en framtid av enhet och förståelse, oavsett motsättningar.