Tv-serien ”Fallout” skickar en allvarlig varning om vad som kan inträffa om kärnvapenhotet förblir oberört. Men trots allt, är det viktigt att påpeka att ”Fallout” handlar om en post-apokalyptisk värld där huvudpersonen bekämpar muterade ödlor och cyborg-riddare. Kärnvapenhotet är endast en rekvisita för att skapa en underhållande berättelse.

Det är bekymmersamt att Hynek Pallas bortser från filmens form och istället i sin kritik av Sean Bakers ”Anora” (GP 16/12) hävdar att filmen har en tydlig samhällskritik mot ryska oligarker och den ortodoxa kyrkan. Visst, det finns inslag av samhällskritik, men man måste också förstå att ”Anora” är en modern Askunge-saga placerad mot en rysk bakgrund. Konstverk är ofta genomsyrade av motsägelsefulla budskap, vilket förvandlar dem till dialogiska, men att Pallas missar att filmen har brist på substans i sin kritik är anmärkningsvärt.

Pallas hävdar att Baker smyger in tvålen mot den ryska regimen, inte minst genom en präst som arbetar för oligarken. Detta kan vid en första anblick se ut som en kritik av sambandet mellan den ryska staten och den ortodoxa kyrkan, men som kritiker bör man fråga sig om denna skildring verkligen går på djupet eller bara skrapar ytan av ett mycket komplext tema.

Det är också viktigt att notera att klasskildringen som presenteras genom stripporna i en kort scen i filmen inte är tillräcklig för att hävda att Baker på ett meningsfullt sätt porträtterar livsvillkoren för underklassen. Pallas anklagar andra för att ha ytliga politiska tolkningar, men egna tolkningsmetoder kan lika gärna ifrågasättas.

Slutligen, det är inte synd om Baker; han tycks faktiskt tro att han presenterar en kritisk film. Det är möjligt att han utnyttjar samtidens politiska situation som en bakgrund för att framställa en saga, men det hindrar mig inte från att påstå att filmens form förminskar dess samhällskritiska ambitioner. När en film såsom ”Anora” använder sociala frågor som rekvisit för en romantisk berättelse, ställs frågan om dess relevans faktiskt stannar vid underhållning?

Att använda aktuella konflikter och samhällsfrågor för att berätta en klassisk historia är inte förbjudet. Men vi bör vara försiktiga med att dra paralleller mellan en Askungescen och radikaliserade rörelser, då detta kan leda till förenklade tolkningar av komplexa problem.