Förra veckan var jag på en fantastisk konsert med kulturskolan i min hemkommun. Jag bor här med 35 000 andra invånare, vilket placerar oss i den övre halvan av kommunlistan, men ändå är vi inte särskilt många.

Trots vår blygsamma storlek har vi en symfonisk orkester, en ungdomsorkester, en orkester för yngre barn och en slagverksorkester. Alla dessa grupper deltog under kvällen, och på scenen fanns instrument jag aldrig tidigare sett.

Tillsammans spelade de låtar av Taylor Swift, filmmusik från ”Sagan om ringen” och klassiska stycken – det var så ambitiöst och vackert att man nästan ville gråta. Tänk att en så blandad grupp människor, i olika åldrar, väljer att ägna sin tid åt kultur och gemenskap, något som endast syftar till att vara vackert och att väcka glädje och känslor.

I den yngre ensemblen spelar ett av mina barn. När han deltog i Kulturskolans prova-på-kväll för några år sedan valde han, till min förvåning, ett blåsinstrument och har hållit fast vid det i flera terminer nu. Prova-på-kvällarna är en fantastisk möjlighet där kommunens barn får testa olika instrument som cello, slagverk, saxofon, valthorn eller eufonium, helt kostnadsfritt. Om det verkar roligt kan de enkelt anmäla sig.

Parallellt med konsertupplevelsen har det blossat upp debatter i mina sociala flöden om djurhållning, särskilt bland de som sysslar med självförsörjning och älskar lantraser av höns och kaniner, en grupp som växer stadigt.

Jordbruksverket kom nyligen med ett förslag om nya regler för djur som hålls som sällskap och hobby. Förslaget skulle innebära stora förändringar för alla som har höns för eget bruk eller avlar för att bevara äldre raser. Men trots detta förslag fanns det ingen plan för att förbättra livsvillkoren för de miljontals höns som lever knöka fullt i äggindustrin. Argumentet? Att förbättra dessa djurs liv skulle minska lönsamheten för mycket, vilket absolut inte var acceptabelt.

Förslaget drogs tillbaka efter en intensiv debatt, vilket blottlade en obehaglig sanning: djurens välfärd tycks vara oviktig så länge den krockar för mycket med lönsamheten. Detta problem genomsyrar många områden i vårt samhälle; vi kan acceptera gifter i jorden så länge de inte hotar vinsterna från den billiga maten.

Kanske är det just därför som jag kände en ström av känslor under symfoniorkesterns framförande av Taylor Swift. Det finns vissa sammanhang och tillfällen som har ett värde i sig själva, utan att skapa vinst eller avkastning. Jag såg tid och engagemang investerade i något som inte går att effektivisera eller maximera – och det kändes sällsynt på ett sorgligt sätt.

Kultur och utbildning är lätt att svepa bort, utan tydliga ekonomiska resultat att visa. Men kulturskolan är avgörande, inte bara för att lära barn att spela instrument, utan för att påminna oss om värderingar och perspektiv som vi riskerar att glömma bort.

Kulturskolan kanske inte ensamt kan återupprätta livets inneboende värde, men den är absolut en viktig del av det pussel som formar vårt samhälle.