Den tidigare socialdemokratiska toppolitikern Lars Stjernkvist är mycket kritisk till det aktuella förslaget om att införa lagstadgad arbetstidsförkortning. I en intervju med Altinget uttrycker han att "det skulle göra det ännu svårare att bemöta kompetensbristen och de förstärkningar som krävs inom vård och omsorg."

Debatten kring arbetstidsförkortning har intensifierats under det senaste året och politiska meningsskiljaktigheter har blivit tydliga. En ny rapport från Konjunkturinstitutet har dragit uppmärksamhet till de kortsiktiga ekonomiska konsekvenserna av en kortad arbetsvecka, där det anges att ett sådant initiativ skulle leda till ett BNP-bortfall på 230 miljarder kronor, men att detta bara skulle vara tillfälligt.

Jonas Kolsrud, rapportens författare och forskare vid Linnéuniversitetet, förklarar att efter en tid av nedgång skulle BNP förmodligen återhämta sig och fortsätta växa i samma takt som tidigare.

Samtidigt undersöker Kolsrud också de potentiella hälsofördelarna med en kortare arbetsvecka, där medelålders och äldre arbetstagare uppvisar förbättrad självskattad hälsa samt minskad sjukvårdskapacitet och behandlingar.

Trots dessa fördelar står Stjernkvist fast vid sin åsikt om arbetstidsförkortning: "Jag ser mycket lite värde i en kortad arbetstid, speciellt givet de nuvarande behoven inom vård och omsorg. Det är i dessa sektorer som vi ser de största utmaningarna i effektivisering." Han pekar även ut att utmaningar kring kompetensförsörjning förblir en prioritering.

Debatten har stött på motstånd från flera håll, bland andra Svenskt Näringsliv, vars chefekonom Sven-Olov Daunfeldt har uppskattat kostnaden för en 35-timmars arbetsvecka till 575 miljarder kronor. Stjernkvists oro för att lägga grunden för en policy baserad endast på positiva förväntningar, särskilt med hänsyn till den teknologiska utvecklingen och AI, är också framträdande. Han menar att den demografiska situationen och ökad livslängd kräver att fler arbetar längre.

Enligt Stjernkvist finns det en rädsla att den politiska debatten har blivit avspänd och att problematiken kring arbetsmarknaden undermineras i takt med att frågor om arbetstidsförkortning dyker upp på agendan. Snarare än att fokusera på en kortad arbetsvecka, förespråkar han åtgärder för att förbättra arbetsmiljön och öka tillgången till företagshälsovård.

Stjernkvist avslutar med att föreslå att man bör fokusera på områden där det finns en bred enighet och där åtgärder kan genomföras utan negativa konsekvenser. Hans tankar reflekterar en djup oro för framtidens försörjning och arbetsmarknadens hållbarhet i ljuset av snabbt föränderliga demografiska och teknologiska faktorer.