Det verkade som en positiv utveckling för regeringen när Fortum meddelade sina planer för nya kärnkraftreaktorer, strax innan lagförslaget om finansiering skulle presenteras. Men faktum är att detta kan bli spiken i kistan för energiminister Ebba Buschs (KD) ambitiösa kärnkraftsprojekt.

Regeringen har lovat mycket. Tio nya reaktorer inom 20 år, med första reaktorerna klara redan 2035 och bygget ska påbörjas under den här mandatperioden. Tyvärr tyder allt på att dessa löften är mer fantasier än verklighet.

I Europa tar det i genomsnitt 15 till 20 år att bygga en ny reaktor. Trots det har regeringen beräknat att det ska ta betydligt mindre tid för sina två planerade reaktorer. Med vårens besked från potentiella investerare står det klart att förväntningarna inte stämmer överens med verkligheten.

Fortum planerar att lämna in sin ansökan om att starta processen för ny kärnkraft nästa år, medan Vattenfall kan göra det redan i höst. Men investeringsbeslutet kommer inte att fattas förrän tidigast 2029–2030, vilket förlänger tidslinjen för att faktiskt påbörja byggandet.

Den första reaktorn kan vara klar först i slutet av 2030-talet, och det är osannolikt att allt går enligt plan. De senaste händelserna i USA, Storbritannien och Finland visar tydligt att byggnation av nya kärnkraftverk ofta drabbas av förseningar och kostnadsöverskridanden.

Industrin kräver en robust politisk överenskommelse för att skapa stabila förutsättningar för investeringar, men regeringen verkar ointresserad av att samarbeta. I stället verkar strategin vara att låsa fast kärnkraftsperspektivet så mycket att en eventuell ny regering har svårt att ändra riktning.

Dessutom riskerar regeringens fokus på kärnkraft att skada utvecklingen av andra energikällor. Om så mycket fokus ska läggas på kärnkraft, varför investera i vindkraftverk? Noterbart är att Ebba Busch även har varit kritisk mot ’stålskogar’ och dragit tillbaka stödet för kablar som skulle koppla vindkraft till det svenska elnätet.

Det är inte sant när energiministern påstår att ny kärnkraft är nödvändig för elsystemets funktion. Även hennes egen kärnkraftssamordnare medger att det finns annan forskning som stödjer alternativa energikällor. Samtidigt finns det ekonomiska överväganden om huruvida nya reaktorer verkligen är lönsamma för samhället.

Trots detta finns det argument för att bygga fler reaktorer. Det kommer behövas mer el i framtiden, och kärnkraftens planerbarhet kan fylla en viktig funktion. Med de osäkerheter som råder kring energiproduktion är det fördelaktigt att sprida riskerna och satsa på flera energikällor.

Det positiva är att de politiska förutsättningarna ser bättre ut nu än på länge. Väljarna visar ökat stöd för kärnkraft, och till och med Socialdemokraterna har öppnat dörren för dialog om en bred överenskommelse.

Det är dags att komma bort från tidigare misslyckanden. För att nå framgång behöver vi en realistisk plan för ett par reaktorer istället för tio, och vi måste förankra våra tidsramar i realistiska mål. Dessutom måste villkoren för att bygga ut vindkraften beaktas, så väl som att skapa en stabil grund i riksdagen som håller över tid.

Allt detta kräver ödmjukhet.

Har Ebba Busch den ödmjukheten som behövs för att navigera denna komplexa energipolitik?