Hur blev Sverige ett land av drömmande idealister? Denna fråga ställde Expressens tidigare politiska redaktör, Anna Dahlberg, nästan exakt för tio år sedan (4/4 2015). Hon identifierade flera frågor där många makthavare, särskilt de som kallar sig liberaler, hellre framstår som 'goda' snarare än att ta ansvar för konsekvenserna av sin politik.

Dahlberg belyser omfattningen av yrkestiggeri, den ökande asylinvandringen och kostnadsökningen för assistansersättningar som exempel på misslyckanden. Hon återkom ofta till konflikten mellan idealism och realism, särskilt i debatten kring friskolor. Huvudpoängen var att en liberal inte kan nöja sig med fina principer; man måste också ta hänsyn till konsekvenserna av den politik man förespråkar och de ofrånkomliga målkonflikter som uppstår. Även liberaler måste erkänna att verkligheten förändras.

Det har nu gått tio år sedan Dahlbergs varningar, och under helgen presenterade Liberalerna ett nytt visionsprogram på sitt riksmöte i Karlstad. I detta dokument erkänns missbedömningar och en brist på svar på de nya utmaningar som öppna gränser, avregleringar och ökande inre och yttre hot har medfört.

Partiet har insett att separatism, hederskultur och segregation hotar liberala kärnvärden. Det har blivit tydligt att ogenomtänkta avregleringar och en svag stat inte nödvändigtvis leder till ett mer liberalt samhälle. Det är inte svårt att förstå att liberalerna har haft en svår tid med att hänga med i förändringarna i samhället, och det insåg de för sent.

Det är ändå positivt att Liberalerna tycks ha nyktrat till. Med skjutningar och sprängningar som blivit vardag och den organiserade brottsligheten som infiltrerar både HVB-hem och staten är det svårt att fortsätta blunda för problemen.

Liberalerna föreslår nu ett förstatligande av HVB-hemmen och ett stopp för utländskt ägande av friskolor som konkreta steg för att återfå kontrollen över samhället. Partiet vill också prioritera individens frihet genom att sätta ordning och reda i fokus. Det är en förändring eftersom den nya riktningen innebär fler förslag som syftar till att skydda liberala värderingar, särskilt mot hedersförtryck och parallellsamhällen.

Intressant nog kan Liberalernas nya position underlätta samarbeten med Socialdemokraterna, som också pekar på behovet av att ‘ta tillbaka kontrollen’ och föreslår konkreta åtgärder mot segregation. Samtidigt har även Moderaterna rört sig i en liknande pragmatisk riktning, vilket innebär att Liberalerna troligen inte avviker mycket från sina traditionella allierade.

Det blir alltmer uppenbart att Liberalerna vill återfå sin ställning som ett ansvarstagande mittenparti, en roll som förvisso är välkommen men politiskt komplicerad. Många i Sverige efterfrågar ett ansvarsfullt ledarskap, och det är inte osannolikt att ett starkt samarbete mellan S, M och L skulle kunna leda till stabilitet.

Trots att det nu är påtagligt att vägen mot en mer pragmatisk politik är en nödvändighet så återstår frågan hur många väljare som verkligen kommer att imponeras av Liberalerna. De har under flera år varit långsamma med att anpassa sig till den föränderliga verklighet som pågår. Med de stigande extremhögern och de utopiska idealen hos andra partier är det tydligt att kampen för medelvägen är viktigare än någonsin.