Den nya boken ”Pappaskämt” har seglat upp som en av årets mest sålda fackböcker, och det är inte svårt att förstå varför. Den har legat framme vid kassorna på Akademibokhandeln hela hösten och många har säkerligen sett den som en perfekt julklapp.

Boken innehåller en samling av 300 skämt som påminner om de klassiska vitsarna från förr. Ta till exempel:

Vilket språk talar man i himlen?

– Ängelska, förstås.

Eller:

Vad sa vampyren till göteborgaren?

Eru go, eller?

Den nostalgiska tonen påminner mig om en tid då humor var mer okomplicerad, där alla tidningar hade en sektion för ”roliga historier” som man kunde använda för att lätta upp stämningen i sociala sammanhang. Numera känns det som att vi lever i en tid där skämt och vitsar har blivit mer sällsynta, delvis på grund av politisk korrekthet och den förändrade medielandskapet.

Som barn lärde jag mig skämt om olika grupper, i en tid då gränserna för humor var mer flytande. Idag verkar det som att mycket av det material som brukade få oss att skratta är försvunnet, undanträngt av en oro över att såra andra.

”Pappaskämt” må vara en bok med skämt som barnen suckar åt, men i kontrast till dagens komik står den verkligen ut. Det finns en oändlig lista av moderna komiker som skämtar om föräldraskap och livets svårigheter, men få kan mäta sig med Louis CK, som med sitt unika perspektiv lyckas belysa hur utmanande och roligt det är att vara förälder.

Hans humor är en blandning av kvickhet och ärlighet, och han ger oss en inblick i de mindre glamorösa sidorna av föräldraskap. Louis CK har också fått en del kritik i samband med #Metoo-rörelsen, och det känns som att diskussionerna om rättvisa och straff aldrig riktigt tar slut. En ny dokumentär om honom, ”Sorry, but not sorry”, har just släppts på SVT och sätter fokus på de frågor kring moral och förlåtelse som skakar vår tid.

Trots all kritik är jag fortsatt ett fan av Louis CKs arbete. Han är en komiker som väcker tankar och känslor med sin humor. Samtidigt börjar jag undra om vi kanske behöver en ny typ av humor, en som kan inkludera de svåra ämnena utan att bara stänga av eller döma.

Tillbaka till ”Pappaskämt”, som ändå väcker en viss värme i mig. I en tid där vi ställs inför enorma samhällsutmaningar, som klimatkrisen och en osäker framtid, kanske vi också längtar efter de där enklare stunderna av skratt. Kanske vill vi ha ett fungerande pensionssystem och punktliga tåg, men vi kanske också saknar den humor och lättsamhet som en gång var en självklar del av vår kultur.