I Germiston, en av Johannesburgs förorter, pågår en livlig aktivitet på huvudgatan där frisörsalonger och internetcaféer trängs. Men en skrämmande atmosfär sprider sig när en demonstration med omkring 50 personer närmar sig, stödd av poliser. Pauline, en kongolesisk flykting som har bott i Sydafrika i 15 år, försöker sälja frukt på trottoaren. Innan hon hinner reagera välter en demonstrant hennes bord, vilket leder till att hennes varor i värde av flera hundra kronor förstörs. Polisen ingriper, men det kommer snart att bli uppenbart att de demonstrerande inte fruktar några konsekvenser.

Davis Magolego, en gospelartist och en av demonstrationens ledare, ropar i crowd: – Vem äter upp Sydafrika? – Invandrarna! Demonstrationen är organiserad av ”Operation Dudula”, en medborgarrörelse som växt fram ur ekonomiska problem som förvärrats av coronaviruspandemin. Invandrarfientlighet har länge existerat i Sydafrika, men den har intensifierats de senaste åren.

Ordet ”Dudula” betyder ”stäng” eller ”knuffa” på isiZulu och har blivit ett rop i de folkmobbar som kräver att företag ska visa upp dokumentation på sina anställda för att kontrollera om de anställer illegala invandrare.

De skanderar även slagord som föreslår massdeportation av invandrare som de anklagar för att skada det sydafrikanska samhället. Magolego betonar att rörelsen inte handlar om hudfärg utan om att skydda nationens territoriella integritet.

Ayanda Ndindibala, en av de mest framträdande gestalterna i rörelsen, argumenterar för att illegal invandring är en del av ett större problem. Hon nämner en nyligen uppdagad serie av förgiftningsfall där minst 23 barn har dött efter att ha intagit livsmedel innehållande giftiga ämnen, vilket she kopplar till de smärre affärer, ofta kränkta för invandrare, i deras närområde.

En infektionsläkare har bekräftat att ämnet som lett till dessa olyckor är förbjudet för allmänheten men används i fattigare områden. Trots bristen på bevis för att dessa små butiker medvetet utsätter barn för fara, sprider sig anklagelser på sociala medier att butiksinnehavarna har en ondskefull agenda mot sydafrikaner.

Cyril Ramaphosa, ledaren för ANC, har krävt att alla som driver så kallade ”spaza shops” (små butiker) ska registrera sig, något som nu resulterat i att många stängts av folkmobbar som hotar med våld.

För Pauline, som har kämpat hårt för att få sin verksamhet att fungera, har det blivit farligt att bara sätta upp ett bord med färska grönsaker, trots att hon har all nödvändig dokumentation. Hennes ångest över den växande hotbilden är påtaglig.

I Sharpeville, en plats känd för den brutala massakern på apartheidmotståndare 1960, har situationen blivit ännu mer desperat. Invandrare, som tidigare haft sina egna verksamheter, tvingas nu överge sina butiker och tvingas söka skydd i grannskapet. Demonstrationer där krav på att alla jobb ska reserveras för sydafrikaner ropas ut av medlemmarna i Dudula-gänget.

Flera unga, invandrade barn får uppleva mobbning och diskriminering i skolan. Gersome, en av dessa barn, berättar om sina upplevelser av att bli trakasserad av både elever och lärare. Han och hans vänner från Zimbabwe, Nigeria och Etiopien stöder varandra i en svår tid.

Den utbredda missnöje som drivs av ekonomiska faktorer, där vita har fått lättare tillgång till jobb och resurser i kontrast till mångas förtvivlan efter apartheid, fortsätter att prägla landet och väcka ytterligare främlingsfientliga känslor. ”Ubuntu”, som symboliserar samhörighet och mänsklighet, har blivit ett tomt begrepp för många som känner att deras rättigheter och liv brutit mot de ideal som för envisades med national enhet och solidaritet.

Den ekonomiska nedgången i Sydafrika har lett till att många medborgare, oavsett ras, känner sig marginaliserade. Arbetslösheten har ökat nivån av desperation och frustrationen över den pågående pandemin har gjort att frustrationerna ofta riktas mot invandrare. Många av dem som är i Sydafrika söker endast ett bättre liv efter att ha flytt från konflikter och svårigheter i sina hemländer.