SVT:s granskande dokumentär ”Harry och Eyvind” belyser den litterära stridens intensitet och hur den påverkade två av Sveriges mest älskade författare.

Det är lätt att i efterhand se konflikten kring Harry Martinsons och Eyvind Johnsons Nobelpris som ett patriarkalt intrigerande. Det var verkligen en kamp mellan statusfyllda kulturpersonligheter, där ordet skar som svärd i Svenska Akademiens oändliga korridorer. Lars Gyllensten, en av sekreterarna i Akademien, riktade till slut en häftig anklagelse mot Olof Lagercrantz och menade att hans hårda kritik hade bidragit till Harry Martinsons tragiska slut.

Men striden, som SVT har lyckats fånga i sin gripande dokumentär, var mer än bara en annalkande litterär skandal. Det blev på sätt och vis litteraturens sista strid i ett samhälle där boken och ordet fortfarande hade en grundläggande betydelse för identitet och samhällsfrågor.

I dag, 50 år senare, kan vi se hur den tidens kulturella klimat speglar många av de strider vi fortfarande slåss om idag: kulturens betydelse i politik, klasskillnader och identitet. Litteraturen var på den tiden inte bara en form av underhållning utan en existentialistisk kamp för att förstå vår plats i världen, något som fortfarande resonerar hos dagens läsare.

Som tonåring, djupt insnärjd i litteraturens värld, upplevde jag den här striden genom Martinsons och Johnsons verk. Litteraturen var för mig inte ett ytligt nöje eller en trend, utan en fråga om liv, död och en förståelse av vår verklighet. Det var även smärtsamt att se hur Akademien borde ha haft modet att belöna arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson, vars röst var osynlig i det elitistiska sammanhanget. Känslan av att litteraturens mest unika svensk bidrag, Martinson och Johnson, aldrig belönades fullt ut, lämnade ett bitterljuvt intryck.

Dokumentären fokuserar mest på Harry Martinsons tragiska öde. Kritik mot hans Nobelpris riktades inte direkt mot honom, utan mot den akademiska institutionen som tilldelade priset, vilket är tydligt i Johan Svedjedals biografi. Martins har alltid setts som den känsliga själen som kanske tappade sin kamp för att få erkännande, både litterärt och som individ i samhället, en kamp som ledde till hans död. Hans liv sammanfattar klassamhällets bestående strukturer, där även en hyllad författare kan kännas som en outsider.

Å andra sidan kämpade Eyvind Johnson med sina egna demoner. Trots att han alltid sett Harry som ett geni, var Johnson pragmatisk och formad av den liberala ideologin som präglade landet. Han tycktes ha mer av ett stabilt grepp om sin plats i litteraturen medan Harrys liv ständigt präglades av kritik och motgångar. De sista åren av Martinsons liv blev till en bitterkamp med en civilisationskritik som ingen riktigt kunde förstå. Det är skrämmande tankeväckande hur vi fortfarande i dag ser litteratur som en spegel av samhället, där gamla sår fortfarande blöder.