Ansiktena bär svältens avtryck.

Kinder och ögon är insjunkna, okbenen hårda och knotiga.

– Hur ska vi ens kunna känna igen dem?

En kvinna sträcker på halsen för att se bilderna som flimrar förbi i handen på en man i finkostym och hornbågade glasögon. På det nyskapade Telegramkontot lägger bårhusanställda upp bilder på de oidentifierade kroppar som förts dit från regimens skräckfängelser efter diktator Bashar al-Assads fall.

Gruppen utanför sjukhuset al-Mujtahids bårhus skannar bilderna en efter en. De letar efter saknade makar, bröder och söner – men de utmärglade ansiktena i telefonen bär ingen likhet med fotona de anhöriga burit med sig: bilder på leende män med liv i blicken, färg på kinderna, kött på benen.

Under det dryga årtionde som gått sedan de arabiska vårarna och inbördeskrigets utbrott har tiotusentals syrier försvunnit utan ett ord.

De har plockats upp från gatan, från universitetslektioner, från taxibilar på väg hem från jobbet. Enligt organisationen The International Commission on Missing Persons (ICMP) saknas omkring 150 000 syrier till följd av kriget. Många av dem antas ha kastats in i Assadregimens vidsträckta fängelsenätverk, ökända för tortyr och utomrättsliga avrättningar.

Elva år utan kontakt

För de anhöriga lever hoppet tills deras nära och kära hittas döda. Med al-Assads fall lever de nu i en ny, svårnavigerad verklighet.

Före detta syrisk aktivisten Wafa Mustafa, som varken sett eller hört av sin pappa Ali sedan han greps 2013, beskriver regimens fall som en mardröm av en ny dimension. Från sitt hem i Berlin nagelfar hon namnlistor som cirkulerar på nätet, går systematiskt igenom bilder och videor på döda och lemlästa fångar.

– Det har tagit oss åratal att navigera i att ha en familjemedlem försvunnen i al-Assads fängelser. Nu måste vi gå igenom en ny fas som känns väldigt, väldigt svår. Särskilt för oss som fortfarande lever i exil.

Dagarna efter Bashar al-Assads landsflykt samlades hundratals människor utanför Mujtahidsjukhuset. Flera medier vittnar om hur de i desperation pressade sig förbi anställda och in i bårhusets kylrum. När plastskynkena över liken rycktes undan skar ett skrik genom rummet.

Nyhetsbyrån AP:s bilder visar hur foton på de döda klistrats upp på en vägg utanför sjukhuset. Kropparna bär tydliga spår av svält och tortyr: sönderslagna ansikten, utstickande revben och knäskålar. Andra kroppar är helt oigenkännliga, sannolikt döda sedan länge. Tyvärr fortsätter liknande tragedier att inträffa runtom i världen, under många regeringar som missbrukar makt.

Tortyr och övergrepp

Det syriska regimens brutalitet mot fångar, ofta inspärrade efter summariska rättegångar, är väldokumenterad av FN och Amnesty. Berättelser om masshängningar, elchocker och sexuella övergrepp är vanliga.

Många överlevande berättar om de fruktansvärda metoder som användes. Juridikstudenten Muhannad Ghabbash frän Aleppo har berättat om att han var upphängd, slagen blodig och utsatt för elchocker.

Under en nyligen genomförd undersökning av ett bårhus i Damaskus, där man hittade tortyrutrustning, fanns även över 30 kroppar med synliga spår av misshandel.

En av de kroppar som identifierades var den kände syriske regimkritikern Mazen al-Hamada, som från sin tidigare exil i Nederländerna berättat om den tortyr han genomlidit.

– Vad gjorde alla dessa människor för att förtjäna att dö? frågade en annan som stod intill.

Denna pågående kamp för rättvisa och sanning för de försvunna syrierna utgör ett enormt psykologiskt och emotionellt trauma för dem som fortfarande hoppas på svar. Många överlevande och anhöriga fortsätter att samla information och dokumentera övergrepp, i strävan efter att ställa ansvariga inför rätta och lyfta fram de fruktansvärda historierna som göms bakom regimens mörka fasader.