Forskningen kring autism och ADHD har historiskt fokuserat på svårigheter och brister kopplade till diagnoserna, vilket ofta förstärker negativa stereotyper. En ny antologi, "Neuroaffirmativa perspektiv på autism och ADHD – i skola, vård och omsorg", syftar till att omdefiniera dessa uppfattningar med ett neurodiversitetsperspektiv. Här ses autism och ADHD som en del av den neurobiologiska mångfalden snarare än som en brist.

Flera forskare och praktiker, inklusive socionomen Lill Hultman, tillägger sina personliga erfarenheter av att vara neurodivergenta. Hultman, som fick sin ADHD-diagnos i vuxen ålder, belyser de fördomar och missförstånd som fortfarande omger dessa diagnoser. Hon säger att det är viktigt att byta ut bristperspektivet mot att diskutera kognitiva skillnader och hur dessa kan förstås och respekteras i våra samhällen.

I boken ges konkreta exempel på hur personer med autism och ADHD ofta har olika sätt att bearbeta information jämfört med neurotypiska individer, vilket kan leda till missförstånd i sociala interaktioner. Autister tenderar exempelvis att fokusera på detaljer snarare än helheter, medan neurotypiska personer ofta ser den stora bilden. Denna skillnad kan skapa krockar och leda till att autistiska personers verklighetsuppfattning ifrågasätts.

En av bokens styrkor är dess praktiska råd för att minska stress och öka förståelsen för neurodivergenta individer, såsom att föra energidagböcker. Dessa verktyg hjälper till att balansera aktivitet och återhämtning, vilket är avgörande för att undvika utmattning. Hultman påpekar att självkännedom och acceptans är centrala för att kunna leva i harmoni med sitt funktionssätt, snarare än emot det.

Boken diskuterar dessutom positiva aspekter av ADHD som ofta förbises. Till exempel, personer med ADHD tenderar att vara genomgående ärliga och fokuserade på sakfrågan snarare än sociala hierarkier, vilket kan vara en stor tillgång i arbetslivet.

Hultman understryker vikten av öppenhet, särskilt bland yrkesverksamma. Genom att dela med sig av sina neurodivergenta erfarenheter kan de bidra till minskad stigma och ökad förståelse, vilket är avgörande för att skapa trygga miljöer för både elever och patienter.

Framtiden ser ljus ut, men det finns fortfarande en del utmaningar. Hultman menar att samhället behöver fokusera mindre på diagnoser och mer på att förstå individens funktion i olika miljöer. Det är nödvändigt att erkänna att behov och stöd kan variera, vilket kräver en skräddarsydd insats för varje person. Samtidigt måste vi arbeta för att förändra den stigma som omger neurodivergenta diagnoser, så att alla kan få den förståelse och stöd de behöver för att trivas.