Är filmen "I’m Still Here" det definitiva startskottet för det västerländska etablissemangets motstånd mot militarism? Det frågar sig Ola Bo Larsson, som har sett Walter Salles Oscarsbelönta mästerverk som har premiär denna helg.

"I’m Still Here" inleds med en romantisk och idyllisk skildring av en välbärgad familj i Rio de Janeiro under 1971, ett år präglat av popmusik, sexuell frihet och en känsla av hopp. Vi får följa den äldsta dotterns perspektiv genom Super 8-filmer, vilket ger oss en nostalgisk inblick i en tid av optimism. Men den ljusa bilden står i kontrast till det mörka som snart ska komma – ett exempel på hur livet snabbt kan förändras.

Trots att "I’m Still Here" kanske är något utdragen, särskilt i förhållande till sin bokbaserade slutdel, lyckas filmen få Oscarsjuryns gillande tack vare sin episka berättarteknik.

Känslan av igenkänning

Filmen fångar också oss som lever i den så kallade "woke-världen" då den skildrar huvudpersonen Eunice Paivas kamp mot den giftiga militarismen och patriarkatet. Hennes förtvivlan när hon ofrivilligt hamnar i militära fängelsecell förblir gripande. Hon vet inte vad hennes man har gjort, och hennes kamp för att återfå kontrollen över sitt liv och sina barn belyser de skrämmande konsekvenserna av militaristiska regimer.

Inspirerad av tidigare verk

"I’m Still Here" har sina rötter i tidigare filmer som "Buenos Aires 1977" och "Döden och flickan", som också undersöker effekterna av militärdiktaturer i Latinamerika. Medan många av oss kanske har sett liknande filmer förut, känns den här berättelsen mer aktuell än någonsin – särskilt i en tid då militarisering hotar att ta över demokratier världen över.

Med en kraftfull scenografi och starka insatser från skådespelare som Fernanda Torres, framträder denna film som en viktig röst mot militarismen. Vi får uppleva det skrämmande förhållandet mellan ett liv som ständigt är under hot och behovet av att skydda sina barn.

En påminnelse om nuet

Det är också värt att notera att detta verk kommer i en tid där världen kämpar med den växande militariseringen och att demokratier transformationshotas av autokratiska regimer. Kommer vi att agera detta? Kommer vi att stå upp mot dessa utmaningar? Filmen fungerar som en påminnelse om att vi måste vara vaksamma på vår historia för att förstå nutiden.

Trigger varning

Personligen påverkar "I’m Still Here" mig djupt, särskilt efter att ha läst Han Kangs Nobelprisbelönta bok "Levande och döda" veckan innan, vilken också handlar om grymheten i militarism. Verket visar hur oskyldiga liv kan släckas av en godtycklig maktapparat. Detta väcker ständiga frågor om den värld vi lever i – och de val vi gör för framtiden.

Så, är "I’m Still Here" verkligen ett startskott för motståndet i den västerländska kulturfronten? Dags att skärpa berättelserna och sätta fokus på den verklighet vi till sällan pratar om. Medan militarismen tar nya former, är det dags att vi ställer oss frågan: Hur många demokratier är vi villiga att kämpa för?