Introduktion

Under det senaste året har våra sociala medier och nyhetsflöden blivit översvämmade av bilder på palestinier som sprängs i bitar av Israel. Vi ser skrikande barn som kramar sina döda mammors kroppar, och delar av barn grävs fram ur rasmassor. Föräldrar, i ett tillstånd av total förtvivlan, vaggade sina barn i små vita liksäckar.

Squid Game och verklighetens brutalitet

Samtidigt har tittarna världen över kastat sig över den brutala Netflix-serien ”Squid Game”, där död och grubblande över livets meningslöshet är centrala teman. Jag vill inte moralisera, utan peka på den brutala verkligheten. Det är Israel, inte ”Squid Game”-tittarna, som har bombat sönder hela släkter och nu svälter Gazas barn genom att stoppa förnödenheter vid gränsen. Det är svenska politiker, inte Netflix-abonnenter, som beslutat att minska stöd till FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar, UNRWA, när föräldrar i Gaza tvingas mata sina barn gräs för att de ska överleva.

Den brutala verkligheten kontra fiktion

Kanske handlar den enorma framgången för ”Squid Game” om en längtan efter kontroll: en brutalitet man kan pausa, till skillnad från den pågående krisen. I fiktionen finns hoppet om rättvisa, en berättelse som är begriplig när verklighetens ondska framstår som överväldigande. ”Squid Game” kan ses som en satir över senkapitalismens fasor, där huvudpersonen försöker sabotera spelet inifrån, medan hans medspelare fortsätter att massakreras.

Reflektion över döden

Frågan är om majoriteten av ”Squid Game”-tittarna faktiskt reflekterar över den verkliga döden. Författaren Johanna Wallin har delat sin frustration på Instagram, där hon skriver om hur hon följt dödsstatistiken i Gaza, tills den inte längre går att räkna. På nätet florerar istället artiklar som ”Every major death in Squid Game season 2” och ”Every 'Squid Game' death in chronological order”. Här debatteras statistiken för hur många av de initiala 456 spelarna som dött eller lever.

Ett nytt ord för död?

Kanske behöver vi ett nytt ord för död, så det verkligen känns. Jag tänker på alla de som dödats, torterats och svältit i Gaza, som aldrig fick ett namn i nyhetsrapporteringen eller ens blev en siffra. Enligt en granskning av Dagens ETC visar det sig att tolv dödade palestinier krävs för att få lika många omnämnanden som en dödad israeler i medierna. Medan israeler rapporteras som ”dödade”, beskrivs palestinier oftare med ordet ”omkomna”. Det är en subtil, men tydlig skillnad som visar på en djupt rotad likgiltighet.

Dödens betydelse

Ordet död betyder tyvärr så lite för många av oss. Vi ser hur någon knivhuggs i nacken med en gaffel i en karismatisk, färgglad streamingsuccé. Samtidigt utplånas ett helt folk i ett krig som världen tycks ignorera. Kanske bör vi tänka på vems liv vi är så likgiltiga inför, att en människas död knappt påverkar oss när vi hör att någon sprängs i bitar.

Mänskligheten hos de döda

Människorna i Gaza föddes som skrynkliga spädbarn, lärde sig krypa, sa ”titta”, hoppade på ett ben och började i skolan. Många var på väg att bli föräldrar eller vänner, men fick aldrig chansen att växa upp. De hade små hjärtan som slog, händer som greppade runt föräldrarnas fingrar, och små huvuden som någon brukade lukta på.

En påminnelse om mänsklighet

Alla hade namn. Varje namn bör vara en påminnelse om den mänsklighet som fortfarande finns kvar i denna tragiska situation.