Om David Cronenberg hade fått fria händer att filma kirurger i arbete under sin mest kreativa tid, hade resultatet kanske liknat dokumentären ”De humani corporis fabrica”. Titeln baseras på namnet på läkaren Andreas Vesalius verk som revolutionerade anatomisk kunskap under 1500-talet.

Trots att detta inte är en skräckfilm, kan vissa av scenerna i filmen vara svåra att smälta för den oinvigda – för att verkligen förstå händelserna kan det krävas viss medicinsk bakgrund. En specifik scen visar en ung kirurg som uttrycker hur monotont hans arbete känns medan han genomför ett kirurgiskt ingrepp på en manlig patients könsorgan – en bild som fyller skärmen och som kan ge många tittare en känsla av obehag.

Dokumentären inleds med en sköterska, vars identitet förblir okänd, som berättar om sina stressiga arbetsuppgifter på intensivvårdsavdelningen. Det framstår som en heltidstjänst på ett löpande band, där döda patienter byts ut mot nya. Detta sätter en dyster ton på arbetsmiljön inom vården och belyser pressen som personalen lever under.

Regissörerna, antropologerna Verena Paravel och Lucien Castaing-Taylor, som tidigare undersökt den amerikanska fiskindustrin i den uppseendeväckande dokumentären ”Leviathan”, tar nu med kameran in i operationssalarna. Vi får följa pågående operationer för att ta bort hjärntumörer, behandla bröstcancer och genomföra ögonoperationer. Filmen fokuserar särskilt på titthålsoperationer, vilka möjliggör minimalt invasiva ingrepp.

Det är en fascinerande och ibland chockerande resa in i människokroppen. Visuella sekvenser av operationerna kan liknas vid konstverk, trots den råa realismen. Dock, i kontrast till dessa vackra bilder av den tekniska framstegen, framstår kaotiska stunder där kirurger söker tumörer bland inälvor som mer avlägsna från den eleganta bildspråket i Lennart Nilssons bok ”Ett barn blir till” (1965).

Syftet med dokumentären är att visa den djupt beundransvärda utvecklingen inom kirurgin och hur modern teknik omvandlar behandlingar som tidigare var dödliga till botande åtgärder. Detta ger en hoppfull bild av medicinsk framtid.

Efter de grafiska operationerna kommer en upplyftande hyllning till vårdpersonalen i Paris, ackompanjerad av Gloria Gaynors klassiker ”I Will Survive” följt av New Orders ”Blue Monday”. Denna del av filmen skapar en stark känsla av gemenskap och anknytning, och blir en riktigt inspirerande avslutning som hyllar alla som arbetar inom medicinsk vård.

Kanske är ”De humani corporis fabrica” mer än bara en dokumentär; det är en visuell och känslomässig resa genom det moderna medicinska landskapet, en filmandes beundran för livet och vårdpersonalens avgörande roll i att rädda det.