Natten till julafton för två år sedan togs en svårt sjuk och nedkyld flicka emot på akuten i Lund. Hennes pappa berättade chockerande att hon hade druckit ättika, något han kopplade till hennes påstådda självskadebeteende på grund av en hjärnskada.

Sedan den natten har media publicerat oräkneliga artiklar om den så kallade Eslövsflickan och rättegången mot hennes föräldrar. I januari 2024 dömdes de till åtta års fängelse för bland annat grov misshandel och olaga frihetsberövande. De utsatte sin dotter för fruktansvärda grymheter genom att tvinga ner ättikssprit i henne, vilket ledde till svåra inre frätskador. Föräldrarna höll även flickan instängd och isolerad från andra familjemedlemmar och världen omkring henne.

Trots föräldrarnas påståenden, fanns det ingen hjärnskada. Många ställer sig frågan: Varför såg ingen vad som hände? Varför agerade inte barnavårdscentralen (BVC) eller skolan? Och varför tog kommunen ingen snabbare åtgärd på de orosanmälningar som faktiskt gjordes?

Nu, lagom till tvåårsdagen av händelsen, har Expressenjournalisten Maria Rydhagen släppt boken ”Flickan och ättikan”. I afterordet uttrycker Rydhagen att denna historia inte får glömmas bort; den måste dokumenteras. Hon betonar vikten av att samla fragmenten av detta tragiska fall.

Hela affären har väckt många frågor: Hur kan två vuxna föräldrar välja att utsätta sitt barn för sådana kval? Hur kunde ingen i omgivningen stanna upp och agera? Under rättegången fördjupar sig Rydhagen i dessa frågor och belyser bland annat åklagarens känslor under processen. Rydhagen skildrar en scen där åklagaren förbereder sig för att presentera fallet,

"Ingegerd Jigin bar kavaj och läppstift. För bara tre dagar sedan firade hon jul med hela sin familj, omgiven av glädje och skratt. Hur kunde en sådan förtvivlan existera parallellt med hennes liv?"

Rydhagens mix av gestaltningsjournalistik och de sanna händelserna känns stundtals ofullständig. Medan hon plockar in detaljer från rättegångar och intervjuer, ger hon inte tillräckligt med kontext för läsaren att fullt ut förstå situationens allvar. Vad har det inneburit för andra barn i familjen? Vilka insikter har kommit fram om mental hälsa och stöd i samband med övergrepp?

I sitt skrivande gestaltar Rydhagen även de känslor av skuld och skam som drabbar dem som inte anmälde orosanmälningarna. Det skapar en känsla av misslyckande hos samhället i stort, vilket är ytterst relevant i dagens debatt om skyddet av utsatta barn.

Det är avgörande att Rydhagen inte bara fokuserar på föräldrarna, utan också på de institutioner som borde ha agerat - skolan, BVC och kommunen. En djupgående analys som bortom enbart kulturkritik skulle ge mer tydliga svar på de frågor som många stilla undrar över.

Boken, trots sina brister, ger insikter i en av de mest tragiska händelserna i vår moderna tid. Den utmanar oss alla att tänka på vad som hänt och vad vi kan göra för att förhindra att något liknande upprepas i framtiden.