Steve McQueen visar med sin film "Ockuperad stad" ett starkt och gripande porträtt av Amsterdam under nazisternas ockupation under andra världskriget. I stället för chockeffekter använder han sig av vardagliga, dokumentära scener som förmedlar det förfärliga mänskliga priset bakom statistiken av mördade judar. Genom berättarrösten får tittaren ta del av personliga historier, som den om en kvinna som gömdes av sina grannar under golvplankor medan de fruktade för sina liv.

Filmen, som är över fyra timmar lång, bygger på Bianca Stigters bok "Atlas över en ockuperad stad, Amsterdam 1940–1945" och kretsar kring de små berättelserna i det stora dramat. McQueens intention att låta den brutala verkligheten av nazisternas terror veckla ut sig som en jämn ström blir på samma gång fängslande och meditativt. Men vissa kritiker menar att den ständiga, oföränderliga stilen kan kännas avtrubbande och att filmen kanske skulle ha passat bättre som en installation på museum än som traditionell biofilm.

Intensiteten i McQueens verk har alltid varit påtaglig, som i hans tidigare projekt "Hunger" och "Small Axe", där han utforskar tunga och politiska ämnen. "12 years a slave", hans Oscar-nominerade film, är ett bevis på hans förmåga att engagera och beröra. Det är därför anmärkningsvärt att "Ockuperad stad", som spelades in under pandemin, också visar folk bärande munskydd och protester mot coronapolitiken. Många ställer sig frågan om McQueen verkligen avser att jämföra nazistockupationer med samtidens nedstängningar. Det kan ses som en kontroversiell parallell som väcker debatt.

Filmen utmanar också föreställningar om rätt och fel och hur moraliska dilemman ser ut i olika tidsperioder. Genom att spegla och jämföra historiska händelser visar McQueen hur människors värderingar och handlingar påverkas av omständigheterna och den tid de lever i. Den här dokumentära skildringen av en ockuperad och lidande stad blir därför ett både viktigt och tankeväckande konstverk, som man inte bör missa.