Bland snödrivorna sitter jag lutad mot kojväggen, mitt ena ben korslagt under mig för att hålla mig torr i min bärnylonoverall. Himlen ovanför har börjat mörkna, men här nere verkar ljuset fortfarande brinna, svagt och ljusblått. Jag kan fortfarande skönja spår av fjolårsgräset som kämpar sig upp genom det vita täcket av snö. Mina minnen av pappa kommer fram när jag tänker på de djupa gropar han brukar gräva – två stora hål rakt ner i snön, sammanbundna med en gång, den ena snett ut mot fjällstugan. Med ett lätt krypande kan jag nå den avlägsna synen av mamma, som står därinne i köket och lagar middag, omgiven av dofter som sprider sig genom den kalla luften.

Sverker Sörlins ”Snö. En historia” bjuder på en nostalgisk resa genom barndommens vinterscener. Den väcker inte bara minnen av snön utan också känslan av samhörighet – både med familjen och naturen. Författaren fångar det tysta språket i snön och de tysta stunderna som förenar oss med våra nära och kära.

Vad gör egentligen snön med oss? Denna fråga ekar genom hela boken, och Sörlin ger oss en djupare förståelse för hur vintern påverkar våra liv och våra relationer. Han ger läsaren en möjlighet att reflektera över sin egen barndom och de snöiga äventyr som formade oss, något som är särskilt relevant i vår moderna värld där vi ofta glömmer att stanna upp och uppskatta naturens skönhet.

Med sin målande prosa och sina personliga anekdoter erbjuder Sörlin en läsupplevelse som är både poetisk och tänkvärd. ”Snö. En historia” är mer än bara en skildring av vintern; det är en hyllning till familjens band och naturens oföränderliga cykler. För alla som älskar vinterlandskap och eftertänksamma historier är denna bok ett måste att läsa.