Nu är den här! Den femte delen i Suzanne Collins romanuniversum, "Sunrise on the Reaping", finns nu tillgänglig – och den väcker starka känslor. Efter att treriksserien om Hungerspelen som förstörde vår verklighet mellan 2008-2010, kom en prequel, "Balladen om sångfåglar och ormar", tio år senare. Men vad erbjuder den nya boken?

"Sunrise on the Reaping" är ett spännande avstånd från tidigare verk, eftersom den utspelar sig 24 år före Katniss' första hungerspel. Berättelsen fokuserar på den senare alkoholiserade mentorn Haymitch, när han var en sextonåring som deltagare i spelen. Men det är en aning provocerande att förlaget låter hävda att vi får en ny inblick i Haymitchs överlevnad – mycket av det har redan avhandlats i trilogins andra del. Collins knyter an till de tidigare berättelserna och erkänner att vi vet stort sett vad som kommer att hända.

Trots detta, vad som verkligen gör "Sunrise on the Reaping" värt att läsa är den brutala skildringen av en dystopisk värld där ungdomar utsätts för livsavgörande spel filmas för underhållningens skull. Berättelsen tar oss till den dekadenta Huvudstaden där deltagarna först får bli ”polerade” innan de skickas till arenan där livet står på spel – och deras öde är långt ifrån nådigt.

Striderna är brutala och skildrar hur barn använder giftpilar, yxor och spjut, och hur de tvingas till avrättningar av regimen, vilket skapar en fruktansvärd men påtaglig skräck. En ny och intressant aspekt är de oväntade allianserna mellan distrikten – där åtta distrikt går samman mot de starkaste fyra. En aktuell kommentar om behovet av samarbete i tider av kris kanske?

Men Collins har en tendens till att följa en lite för enkel formel denna gång, precis som i Katniss' första spelförlopp. Haymitch blir som Katniss, skyddande mot yngre deltagare, skadad och ångestfylld och försöker kämpa emot regimens tyranni.

En kärlekshistoria mellom Haymitch och hans flickvän känns lite onödig, men den bidrar ändå till det känslomässiga dramat. Deras historia är kopplad till Flocken, en nomadisk grupp som hyser en färgglad och fri livsstil, vilket mer känns som ett stereotypt inslag i berättelsen.

Författarens användning av Edgar Allan Poes "Korpen" för att lufta Haymitchs inre konflikter är en intressant twist, men ger också en något tafflig känsla. Collins gör väl i att hålla denna del hypnotiserande, men vissa replikeringar av moderna termer, som "dollar" och "miss", känns malplacerade och bryter illusionen av Panem som en självständig och trogen dystopisk värld.

Trots det lämnar avslutningen en saknad och en oro – är det slutet på denna saga, eller finns det mer i pipelinen? Vi kan bara hoppas att Collins inte skapar mer av denna värld, åtminstone inte rör vid Katniss och Peeta – dessa hjärtan måste få vara i fred!