I essäboken ”Den grymme guden” från 1971 skriver den brittiske poeten och kritikern A. Alvarez om självmord och självmordsförsök, baserat på egna erfarenheter och sin vän Sylvia Plaths sista tid. Alvarez kritiserar även sociologins och medicinens forskning om självmord, som han anser förvandlar förtvivlan till kalla fakta.

Femtio år senare kan jag inte låta bli att koppla det till psykiatern Christian Rüccks ”Ett liv värt att leva”, som vann Augustpriset. Trots hans många exempel och anekdoter kring suicidala individer, misslyckas han med att ge insikter om vad som verkligen driver människor till självmord.

Kanske är det så att skönlitteraturen, genom att inte ge entydiga svar, kan hjälpa oss att förstå dessa komplexa frågor? Ann Quins roman ”Tre” från 1966 exemplifierar detta väl. Genom innovativ form slipper hon skriva läsaren på näsan; tolkningsarbetet är helt vårt.

Ann Quin, född i Brighton 1936, drunknade 37 år gammal utanför sin hemstad. Under sin korta karriär skrev hon fyra romaner, inkluderat debutverket ”Berg”, som redan finns på svenska i översättning av Helena Fagertun. Fagertun återöversätter även ”Tre”, och fångar romanens olika tonaliteter, även om jag, som ofta nuförtiden, önskar att texten hade korrekturlästs en gång till.

Boken inleds med att en ung kvinna, kallad S, har försvunnit till havs. En tom båt, hennes jacka och ett avskedsbrev har hittats. Ruth och Leonard, hennes hyresvärdar, diskuterar vad som kan ha hänt; de har alla tre varit intrasslade i varandras liv under de senaste månaderna. Snart skiftar de samtalet till trivialiteter: hur Leonard kan hämta en värktablett till Ruth eller hur mycket katten bör få till mat.

Quin låter det småborgerliga pladdret stå i texten, utan styckeindelning, citationstecken eller talminus. Samtidigt finns det en frånvaro av den vanliga berättaren som beskriver karaktärernas känslor eller hur de uppfattar situationer. Maxim Grigoriev påpekar i sitt efterord hur sällan karaktärer i romaner talar med varandra, och det är lätt att hålla med honom.

S har lämnat efter sig dagböcker och ljudinspelningar. När Ruth och Leonard lyssnar och läser, dyker S:s ord direkt upp på sidan. Detta gör att även läsarna blir voyeurs; i ”Tre” spionerar alla människor på varandra. I dagboken uttrycker S sitt klasshat och sin sadism gentemot sina hyresvärdar, och tankarna leder oss till en sällan upplevd känsla av att vara trängd, av att leva bland andra utan att nå fram till dem.

Hon fascineras allt mer av deras vardag, där ingenting specifikt händer, förutom en möjlighet till ett övergrepp. Ruth är ständigt på väg upp eller ner i sängen på grund av migren, medan Leonard går på promenader, fast snart invaderar dimman eller regnet. Sällan har jag mött en roman som så starkt fångar känslan av att vara fastlåst bland andra människor.

Quin skildrar inte bara känslan – hon sugererar fram den hos läsaren. Absensen av berättare innebär även en frånvaro av övergripande perspektiv. I ”Tre” belyser Quin den distans de flesta romaner skrivs med, genom att följa den princip som S förespråkar i sin dagbok: ”Försök att censurera varje begär att tänka det som borde kännas.” Tankar blir till munsbitar för ”alla som tittar på”.

”Tre” skildrar en sluten och intensiv värld, på gott och ont. Detta skapar begränsningar som ibland gör att romanen känns stum och inte helt framgångsrik. Ett halvhjärtat symboliskt skikt antyder en djupare inneboende meningslöshet. Leonard har ärvt sin fars gamla statyer som står hjälplöst i trädgården. S:s intresse för pantomim och masker samt Ruths plastikoperationer framhäver hur föreställningar och yta kan dölja något mer substrat.

Romanen rör sig mest på tillvarons yta där minnen liknar gammalt bråte och andra blir speglar för ens egna känslor. ”Tre” ger en intressant inblick i den statiska trevnaden som ofta upplevs som hopplöshet, för den som känner sig fast i det ibland outhärdliga i det vanliga livet. En konstnärlig prestation som möter den mänskliga existensens dunkel - läs den och fundera: Vad betyder det att verkligen leva?