Netflix borde verkligen ha haft is i magen och släppt ”Wallace & Gromit – Hämnden har vingar” under påsk. Denna film markerar en återuppståndelse för en av kulturhistorins mest fascinerande karaktärer: Feathers McGraw – det kriminella geniet och även en pingvin.

Feathers är en skurk som konkurrerar med historiens värsta. Efter över ett århundrade av ondskefulla skurkar i filmhistorien, från doktor Mabuse till Hannibal Lecter och Darth Vader, är det få som kan mäta sig med den diaboliska knubbiga lerpingvinen.

Nu är Feathers tillbaka för att göra livet surt för uppfinnaren Wallace och hans trogna hund Gromit, efter att ha suttit fängslad i tre decennier. Under tiden har Wallace återigen dragit ihop en ny maskin och Gromit finner sig själv instoppad i en ny räck av galna äventyr.

Nick Park och hans Aardman-studio har skapat ett enormt arv med dessa lerkonstverk i över 35 år. Konceptet är likartat i varje film: Wallace, den godtrogne uppfinnaren som alltid har en ny uppfinning bakom örat, enormt förtjust i ost, och hans mer rationella hund Gromit, som ofta får spela på sin egen smarthet för att reda ut kaoset.

Den senaste filmen kommer faktiskt över ett decennium efter den förra i serien, vilket ger den en unik plats i en tid som annars är fylld av rebootar och prequels. I ”Hämnden har vingar” fortsätter Gromit med sin trädgårdsskötsel och får hjälp av en ny mekanisk trädgårdstomte, Norbot, som bara verkar skapa mer kaos än ordning.

Fem viktiga insikter om filmen: 1. Feathers McGraw är mer ondskefull än någonsin och använder avancerad teknik för sina planer. 2. Filmen leker med kulturella referenser, vilket ger en nostalgisk känsla för de vuxna i publiken. 3. ”Hämnden har vingar” inkluderar storslagna actionsekvenser och humoristiska ögonblick som för tankarna till både klassiska komedier och spännande thrillers. 4. Ben Whitehead gör ett imponerande jobb som Wallace, men saknaden efter den avlidne Peter Sallis röst är fortfarande kännbar. 5. Filmen bjuder in den yngre publiken att reflektera kring teman som artificiell intelligens, men framför allt är den enormt underhållande.

Både barn och vuxna kan förvänta sig att få sig ett gott skratt och kanske en ny kärlek till filmkonsten. Det är klart att de som inte sett en mekanisk trädgårdstomte som laddar sina egna batterier missat något stort.

Trots sina djärva teman håller filmen en lättsam ton och ger en perfekt balans mellan humor och allvar. Nick Parks återbesök till Wallace och Gromit-världen kommer förmodligen att glädja både trogna fans och nya tittare.