DBT-teamet vid vuxenpsykiatrin i Helsingborg tar emot patienter med borderline personlighetssyndrom, självskadebeteende och suicidrisk – en särskilt utsatt grupp i stort behov av hjälp. Under de senaste åren har en oroande trend uppmärksammats, då hela 80 procent av dessa patienter dessutom har en autismdiagnos. Studier visar att personer med autism har en högre risk för självskadebeteenden och självmordstankar, och denna risk ökar markant när de också lider av borderline personlighetssyndrom, som kännetecknas av ett instabilt känsloliv.

Psykologen Anneli Carnelid och psykoterapeuten Anita Linnér, medlemmar i DBT-teamet, beskriver hur traditionell behandling ofta inte fungerar som förväntat för dessa patienter. Enligt dem beror det på att autismens specifika egenskaper ibland inte beaktas tillräckligt i behandlingen, vilket kan leda till att strategier som fungerar för neurotypiska individer inte är applicerbara.

”Psykiatrin behöver i all högre grad anpassa sig efter de autistiska patienternas behov,” säger Carnelid. ”Istället för att autistiska patienter ska behöva justera sig efter våra metoder, måste vi omvärdera och utveckla våra behandlingar.”

DBT, som står för dialektisk beteendeterapi, är en av de mer framgångsrika metoderna för att behandla borderline och självskadebeteende. Den inriktar sig på att lära ut konkreta färdigheter för att hantera känslor och stress. Men hur fungerar denna metod för personer med endast autism? Den frågan har man nu börjat ställa sig.

En modifierad behandling, DBT Skills System (DBT-SS), har utvecklats för att bättre passa individer med inlärningssvårigheter och autism. En studie med 11 patienter som lider av både autism och borderline visade en dramatisk minskning av självskadebeteendet med hela 77 procent och en minskning av sjukhusvistelser med 90 procent, vilket är lovande resultat!

DBT-teamet har inlett en förstudie för att skapa en specifik mottagning för patienter med dessa kombinatoriska diagnoser. Därför att det råder en stor fragmentering inom vården, vilket skapar stress och förvirring hos dessa patienter. Carnelid fyrar av: ”Det är dags att bygga en bro mellan de som erbjuder olika behandlingsformer, så att dessa patienter kan få en mer sammanhängande vård.”

Men varför upplever just autistiska personer ofta större svårigheter med självskadebeteende? Enligt Carnelid och Linnér handlar det delvis om den invalidisering som många upplever när deras känslor och tankar ifrågasätts av omgivningen. Den känslomässiga bördan kan leda till att självskadebeteende blir en destruktiv hanteringsmekanism.

Behovet av mer kunskap om autism inom psykiatrin ökar, och flera experter påpekar att det är viktigt att anpassa bemötandet och behandlingarna för att säkerställa att dessa patienter får den hjälp de så desperat behöver.

Med statliga och regionala medel beviljade, ser framtiden lovande ut. Men kan denna efterlängtade mottagning verkligen bli verklighet? Tiden kommer att utvisa om psykiatrin kan göra dessa fundamentala förändringar för att ge en röst åt de som alltid har blivit hörda för sent.