Är det näringslivet som ska rädda det krisande svenska kulturlivet? Samtidigt som många kulturella aktörer letar efter mecenater, ökar behovet av ekonomiska stödformer för museer, teatrar och andra kulturinstitutioner. Vi ser ständigt nya initiativ som stödfester och insamlingar, men frågan är om detta verkligen räcker.

Kultur Sektorn i Sverige står på randen av en kris. I Örebro har länsmuseet varit utan permanent lokal sedan 2018, och i Jämtland-Härjedalen riskerar konsten att förstöras på grund av undermåliga förhållanden. Även om privata aktörer vill bidra, är det nödvändigt att koppla dessa insatser till en mer stabil långsiktig finansiering.

En rapport från Myndigheten för kulturanalys pekar på att Sverige har en lång väg kvar innan privat kulturfinansiering kan ersätta offentliga stöd. En stor orsak till detta är den svenska kulturpolitiken, som i decennier har sett kulturen som en del av välfärdsområdet snarare än något som hör hemma på marknaden.

Kultur är mer än bara en vara eller välfärd; den är ett ovärderligt verktyg för mänsklighetens utveckling. Genom berättelser, musik och konst kan vi lösa livets stora frågor och uppleva gemenskap. Men för att kulturutövare ska kunna utveckla sin talang och nå ut till en bredare publik, krävs det finansiering.

Den svenska kulturella infrastrukturen har länge lidit av systematisk underfinansiering. Jämfört med Danmark och Finland är svenska privata stiftelser betydligt färre och med lägre kapital. Under 2022 bidrog danska stiftelser med hela 3,5 miljarder kronor i stöd medan svenska stiftelser bidrog med 331 miljoner kronor. Detta skillnad är alarmerande, särskilt med en starkare svensk ekonomi.

Det är hög tid att Sverige ökar sitt fokus på skapande av olika finansieringskällor för att undvika en kultur av stagnation. En ensidig beroende av privata finansiärer kan leda till att kulturen blir snedvriden enligt deras värderingar, vilket går emot den mångfald och frihet som är grundläggande för konstnärligt skapande.

Från Publicistklubben hade vi en debatt där Robert Aschberg ställde en "fräck" fråga om hur man "bullshittar ihop" en kulturartikel. Detta perspektiv fokuserar på att kulturarbetare måste börja se sig själva som säljare och inte bara som konstnärer med romantiska ideal. Det krävs att vi ger värde åt det arbete som utförs och ett tydligare erkännande av dess kostnad.

Det är en skrämmande utveckling när så många kulturarbetare verkar utföra sitt arbete för en orimligt låg ersättning. Att sätta en prislapp på kvalitet är avgörande för att förflytta diskussionen om kulturens framtid. Utan en förändrad syn på kulturens värde och behov av ekonomiskt stöd riskerar vi att förlora en stor del av den svenska kulturen.