För några dagar sedan publicerade Expressen Kultur en artikel av Per Wirtén där han påstår att vårt tids intresse för romantiken är kopplat till ett skifte i samhällsvärderingarna mot konservativa och nationalistiska hållningar. Wirtén reflekterar över filosofi, konst och litteratur och ger läsaren en känsla av respekt. Tyvärr har han fel i det mesta.

Romantiken, enligt Martinsson, är en konstruerad eftervärld, ständigt omformulerad sedan dess födelse. Denna triviala men viktiga observation gör Wirténs idé om ett arv från romantiken problematisk. Vad han kallar arvet från romantiken är snarare en illusion av vad verklighet innebär i vår moderna tid.

Wirtén argumenterar att en särskild kärlek för romantiken existerar, genom att nämna en bok av Andrea Wulf och en utställning på Nationalmuseum. Men är det verkligen tillräckligt för att stödja hans tes?

Konservativa tänkare har historiskt sett intresserat sig för mystik och främmande kulturer, men samband mellan romantiken och nationalkonservatismen är en allt för förenklad bild. De så kallade konservatismens grundare höll sig i själva verket nära liberalismen, vilket gör att deras ståndpunkter inte bara var avvisande mot nationalismen, utan snarare ett försök till att kompromissa med samtidens ideal.

Traditionen och religionen diskuterades ofta av konservativa, men dessa koncept betraktades snarare som sociala konstruktioner än som oföränderliga sanningar. Vilken religion skulle vi prata om? Kristenheten, snarare än kristendomen som en dogm, uppfattades som viktigare för att skapa samhällelig sammanhållning.

Romantikens ideal och konservatismens framväxt existerade parallellt, utan att nödvändigtvis påverka varandra i grunden. Berättelsen om romantiken handlar paradoxalt nog om utvecklingen av individen, där konstnärer och författare frigjordes från gemenskaper och traditionella institutioner. Dessa individer skapade nya kulturella uttryck och formade det som idag kallas den moderna kritikern.

Wirténs oro för politisk nationalism är förståelig, men hans analyser är ofta för snäva och förlitar sig på ytliga slutsatser. Den verkliga utmaningen ligger i den pågående demontage av djupare berättelser i vår kultur, där sammanhang och kollektiva idéer eroderas.

Om Wirtén fortsätter att producera sådana här artiklar, kommer han alltid att kunna ha fel utan konsekvenser. I en tid där medieflödet domineras av simpla analyser av ytliga samband är det precis dessa djupgående diskussioner vi behöver mer av.