Romska barn gömmer sin identitet i skolan av rädsla för trakasserier, och vuxna romer hela tiden nekas jobb och bostäder på grund av sina efternamn. Många familjer vågar inte ens uppge sin bakgrund vid läkarbesök av rädsla för att bli dåligt behandlade. Det som kallas "romsk inkludering" har i praktiken blivit ett politiskt alibi för fortsatt passivitet.

Trots att Sverige har förbundit sig att arbeta för romsk inkludering – både genom nationella strategier och EU-kommissionens krav – är resultaten mycket svaga. Enligt Länsstyrelsen i Stockholm är det endast ett fåtal av Sveriges 290 kommuner som aktivt arbetar med detta. Den överväldigande majoriteten bryr sig inte, och det får inga konsekvenser. Kommunernas ansvar enligt lagstiftningen är tydligt, men utan krav på uppföljning eller sanktioner kan de fortsätta ignorera romers rättigheter utan konsekvenser.

Ett alarmerande exempel på detta är att Sveriges tre största städer – Stockholm, Göteborg och Malmö – fortfarande inte ingår i förvaltningsområdet för romska språk och kultur, något som skulle vara avgörande för att skydda och stärka den romska minoriteten.

Vi diskuterar ofta Förintelsen och dess grymheter, men behandlingen av olika folkgrupper i historiebeskrivningen är ojämn. "Holocaust" används för att beskriva judeutrotningen, medan romerna ofta reduceras till att ha varit offer för ett "folkmord" – trots att romer skickades till samma gaskamrar, utsattes för samma medicinska experiment och avrättades i samma massmord. Det är en skam för vår historia.

Men Sveriges skuld gentemot romer handlar inte bara om nazitidens grymheter. Det finns en lång historia av förtryck i landet: - Sverige bedrev rasbiologisk forskning där romer beskrevs som "defekta". - Romska kvinnor steriliserades med statens godkännande. - Barn togs bort från sina familjer och fick inte tala sitt eget språk. - Fram till för drygt 100 år sedan, fanns ingen rätt till skolutbildning för romska barn.

Trots detta förblir antiziganismen normaliserad. Romska barn vågar inte berätta om sin bakgrund av rädsla för diskriminering och socialt utanförskap. Deras identitet blir en börda snarare än en tillgång, vilket väcker en djupt oroande fråga om vårt samhälle.

Ett konkret exempel på antiziganism: En romsk kvinna, Aila, nekades att stiga på en buss i en svensk stad trots att hon hade giltigt färdbevis. Busschauffören släppte inte på henne enbart på grund av hennes romska bakgrund. Hennes historia är en skarp påminnelse om rasismens fortsatta existens och vår plikt att bekämpa den.

Vi kan inte tysta oss längre när sådana orättvisor sker. Precis som medborgarrättsaktivisten Rosa Parks påminner Ailas saga oss om vårt ansvar att stå upp mot all form av diskriminering. Det är dags att kräva mer än tomma ord.

Sverige har en chans att rätta till sina misstag: vi behöver se konkreta åtgärder för att uppnå verklig inklusion och skydd för den romska minoriteten. Det är dags att: - Skärpa minoritetslagstiftningen och införa sanktioner mot kommuner som inte aktivt arbetar med romsk inkludering. - Införa en nationell uppföljningsmekanism för att säkerställa att strategier blir verklighet i varje kommun, varje skola och arbetsplats. - Bekämpa antiziganism med samma kraft som antisemitism, och ge inte legitimitet åt föreställningar som möjliggör fortsatt diskriminering. - Inkludera Stockholm, Göteborg och Malmö i förvaltningsområdet för romska minoriteten.

Vi vägrar tillåta detta förtryck att fortsätta. Det är hög tid för regeringen och kulturministern Parisa Liljestrand att ta sitt ansvar och agera mot den antiziganism som genomsyrar det svenska samhället, annars riskerar de att mista förtroendet hos en generation som kräver förändring.

Det är dags för handling. Vi ser passiviteten. Vi kräver svar. Nu.