Ryssland har ett avtal med Syrien som ger dem rätt att behålla sina två militärbaser i landet fram till år 2066. Den strategiska betydelsen av dessa baser kan inte underskattas. Men med den pågående osäkerheten kring Assad-regimens framtid blir det alltmer otydligt vad som kommer att hända härnäst.

Enligt den amerikanska tankesmedjan ISW (Institute for the Study of War) är det troligt att Kreml tvekar inför att helt evakuera sina militära tillgångar från Syrien, särskilt om det skulle dyka upp möjligheter till dialog med syriska oppositionsstyrkor och en eventuell övergångsregering. Rysslands baser i Syrien är inte bara en plattform för militär närvaro i Mellanöstern; de spelar även en avgörande roll för att möjliggöra transport av både människor och last till den afrikanska kontinenten.

Att evakuera baserna i Syrien, särskilt marinbasen i Tartus och flygbasen Khmeimim, skulle vara en tidskrävande och logistiskt komplex operation. Med cirka 7 500 personer på plats samt en stor mängd tung utrustning som stridsvagnar och luftvärnssystem, skulle det krävas hundratals transporter för att få hem all materiel.

Särskilt viktigt är marinbasen vid Tartus, som är den enda platsen i Medelhavet där Ryssland kan reparera och bunkra sina fartyg. Det har rapporterats att satellitbilder visar att alla ryska fartyg och ubåtar lämnade Tartus den 9 december. Två dagar senare var fartygen fortfarande kvar offshore, ungefär en mil från hamnen. Det verkar dock som att flygplan, helikoptrar och annan militär utrustning fortfarande finns kvar på Khmeimim.

Den komplexa geopolitiska situationen förvärras av att Bosporen, i kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina, har stängts för alla krigsfartyg. Detta innebär att den mest direkta transportvägen för ryska fartyg hem till Syrien har blockerats, vilket tvingar dem att navigera runt Europa för att nå Östersjöområdet eller Barents hav.

Framtiden för de ryska militära baserna i Syrien är en nedslående fråga, både för Ryssland och för den syriska befolkningen. Med en potentiell förändring i maktbalansen kan det innebära nya möjligheter, men också risker för destabilisering och konflikt. Den geopolitiska kampen om inflytande i regionen fortsätter, och världen följer noga utvecklingen.