I ljuset av det pågående kriget mot det palestinska folket har Israel funnit nya sätt att legitimera sina militära åtgärder. Under det senaste året har situationen i Gaza blivit alltmer desperat, med en befolkning som lider av svält och brist på humanitär hjälp. Detta har skapat en miljö där det israeliska flygvapnet fritt kan agera utan att riskera större motstånd.

Hittills har över 50 000 palestinier dödats, varav en stor del är civila. Israeli militärstrategi har dock fått stöd internationellt med argument om att de angriper militära mål. Genom en imponerande underrättelseoperation har Israel effektivt neutraliserat delar av Hizbollahs ledarskap, inklusive deras välkända ledare Hassan Nasrallah. Denna aggressiva taktik har även bidragit till en ökning av spänningarna med Iran, som har lanserat missilattacker mot Israel, vilka snabbt avvärjdes av den starka amerikanska flottan.

Det som kan kännas som en militär framgång för den israeliska ledningen, och framförallt för premiärminister Benjamin Netanyahu, kommer på bekostnad av en enorm humanitär kris. Netanyahu slipper nu att ställas inför rätta för korruptionsanklagelser så länge kriget pågår, vilket ger honom mer tid att fortsätta de militära kampanjerna.

Det är värt att notera att president Joe Biden fortfarande kommer att sitta på makten fram till januari nästa år, vilket kan ge Israel fria händer i sina militära operationer. Med Donald Trump kan det öppna sig ännu större möjligheter för en extremare politik från den israeliska regeringen, där tankar på total etnisk rensning har börjat framföras av vissa ministrar.

Trots Israels påstådda militärsuccéer, står landet inför ökande nationell och internationell kritik för sina krigsbrott, inklusive den massiva förlusten av liv bland den civila befolkningen i Gaza. Många frågar sig hur man kan rättfärdiga dessa handlingar moraliskt eller politiskt, och det finns en växande känsla av desperation kring hur konflikten får fortsätta.

Vad väntar framöver? Det finns spekulationer kring en ökning av apartheid-liknande åtgärder mot palestinierna samt att det kan vara ödesdigert för regionens stabilitet i det långa loppet. Riskerna för ett nytt krig eller ännu längre krig är betydande, särskilt med Iran som en central aktör, som potentiellt kan erhålla kärnvapen i framtiden.

Israel kan se ut att vinna i dagens strid, men historien visar att varje så kallad seger också bär med sig konsekvenser av förtryck och konflikter. Det som verkligen behövs är ett mer demokratiskt och jämlikt Israel-Palestina, där alla medborgares rättigheter respekteras, vilket kan vara nyckeln till fred och säkerhet i regionen.

För att åstadkomma detta krävs det både interna och internationella insatser. Det finns ingen enkel väg framåt, men det är den enda vägen som kan leda till långvarig fred för både israeler och palestinier.