Den 26 december 2004 drabbades Thailand av en fruktansvärd tsunami som orsakade massiv förödelse och ledde till att många svenskar, på semester, skadades eller omkom. Fältprosten Sten Elmberg fick ett brådskande telefonsamtal från Försvarsmaktens beredskapsansvarige, som informerade om den katastrofala situationen och bad om hjälp.

Sten, med sin erfarenhet av att utbilda fältpastorer för internationella insatser, skickade snabbt ut ett SMS till sina kontakter och inom kort hade han samla ihop tjugo intresserade präster, redo att åka till Thailand.

"Det var ingen tvekan. Alla följde krisen noga i medierna och ville göra en insats,” berättar Sten, som själv såg till att prästerna fick speciellt framtryckta gula tröjor med texten 'Svenska kyrkan'.

När prästerna anlände till Phuket var de utrustade med kartor och nödvändiga medel för att hjälpa de överlevande och anhöriga. Deras uppgift var att ge stöd, tröst och vägledning, särskilt för familjer som drabbats av förlust. Särskilt utmanande var det att navigera genom kaoset med begränsad kommunikation, vilket gjorde att många av prästerna tvingades gå till fots för att nå sina destinationer.

Det andliga arbetet i Thailand pågick i flera veckor, med några präster som stannade i upp till fyra månader. Under deras tid där, växte samarbetet mellan Försvarsmakten, Kyrkan och Polisen, vilket var avgörande för att koordinera insatserna.

När tiden kom för hemtransport av de avlidna blev Uppsala garnison ett centralt nav för mottagande och identifiering av offer. Här togs de avlidna emot med värdighet och ceremoni, där anhöriga var närvarande. Begravningsentreprenörer transporterade senare kistorna till sina slutdestinationer, som ofta var hemkyrkogårdar runt om i Sverige.

"Det låg alltid en svensk flagga på kistan. För en del kändes det kanske främmande, men för oss inom Försvarsmakten var det avgörande att varje individ blev hanterad med respekt och värdighet,” avslutar Sten Elmberg.

Tsunamin är en tragedi som fortfarande påverkar många. Försäkringsärenden och sorgeprocesser pågår än idag för sätt att blir mer komfortabla i sina liv. Denna händelse visar hur viktigt det är med stöd och gemenskap i svåra tider. Det är en påminnelse om vår sårbarhet, men också om vår styrka när vi står tillsammans.